Veckans fråga: Vilket spel var så dåligt att du var tvungen att klara det?
Nu är väl de flesta tillbaka från semestern och därför tänkte vi återuppta ”Veckans fråga”, forumet där vi berättar om vad vi tycker men där vi är intresserade av att höra vad ni läsare har att berätta också. Frågan vi ställer oss denna vecka kretsar kring dåliga spel. Det finns dåliga spel och så finns det riktigt dåliga spel. I veckans fråga tänkte vi höra vilket spel som är såpass dåligt att du bara var tvungen att spela klart det, som en slags hämnd.
Martin minns sin karriär som motorcykel-ligist
Ride to Hell: Retribution är spelet som fått min livsgnista att nästan försvinna. I reklamvideor och på pappret ser spelet ut att vara ganska lagom bra men efter några timmar med fantastiskt fula ansiktsanimationer och jättestora händer hände något… Jag hade kämpat mig igenom hundratals fiender där karaktärsmodellernas variation sträckt sig till ett fåtal unika personer. Jag hade fått alla kvinnor på rygg i något slags osmakligt ”tack-för-hjälpen” och jag hade kört många mil på min dånande motorcykel.
Så kom jag till en nivå där fienderna aldrig verkade ta slut – bakom varje hörn lurade en skjutglad fiende vars like jag fällt många gånger genom spelet. Vad spelet glömde bort att berätta för mig var hur jag skulle ta mig vidare, något som gjorde att jag fick nedgöra våg efter våg med motståndare utan att veta vad som skulle göras. Jag hatade verkligen spelet vid det här laget, speciellt då jag fick spela om samma nivå gång på gång utan att se någon ljusning.
Jag tog skammen vid hornen, letade upp en video som förklarade hur jag skulle gå vidare och sedan, av rent hat, såg jag till att klara spelet. När eftertexterna rullade förbi, stängde jag av och raderade skräpet. Jag kollade inte ens hur jag skulle göra för att få platinumtrofén…
Johan drogs med en föråldrad actionhjälte
Duke Nukem Forever heter det ok som jag hängde på mina axlar utan någon bättre anledning än att jag hade nostalgiska känslor för Duke Nukem 3D. En gång i tiden trodde jag till och med att det skulle bli ett bra spel, tills projektet började kastas mellan utvecklare utan att de kunde (eller ville?) slutföra det. Femton år senare, med en lansering som kan liknas med att kasta ut något från en rullande bil, stod jag där i butiken med spelet i min hand.
Spelet är en kaotisk röra av idéer av varierande kvalitet blandat med en flaska superlim och en rulle silvertejp. Designval från flera olika utvecklare och olika tidpunkter som alla implementerades i hopp om att något skulle lyckas, men som istället skapade en grå massa av koncentrerat misslyckande. Detta tillsammans med en Duke Nukem som fortfarande levde kvar på 90-talet och kändes som en gammal man som försökte hänga med det coola unga gänget.
Jag kan än idag inte förklara varför jag beslöt mig för att spela igenom hela spelet. Kanske ville jag hitta något i spelet som kunde framkalla de gamla känslorna jag hade för Duke Nukem 3D, men de hade bara lyckats inkapsla något som bara hade fungerat på 90-talet när ribban var lägre satt. Dagen efter spelet var avklarat bytte jag in det i närmsta butik.
Andréas övergång till den mörka sidan grundas
Jag minns inte hur mycket surt godis som prioriterades bort eller hur mycket gräsytor som trimmades för dess skull men en sak var klar, direkt efter och länge därpå. Det var inte värt priset för att istället skaffa Mach Rider. Jag gissar att spelet är ovanligt känt bland fler än de som faktiskt spelade det enbart på merit av sin enformighet även med den tidens mått i genren.
Bana efter bana i den ena färgnyansen antingen mer illamåndeframkallande eller tristare än den förra, vilket dessutom förstärktes av usla ljudeffekter och den naturligtvis lika illaljudande och dessutom i sammanhanget ytterst märkliga musiken. Den slår såklart inte märkligheten i en rymdinvasion där fienden enbart tagit med sig fyrhjuliga motorcyklar och tänker stoppa ett eventuellt hojburet uppror genom att sprida ut olja och stenar på vägarna, som även de kör på. Fienderna är förresten också passande nog genomgående identiska utöver färgbyten, så liksom jag och spelutvecklarna hade även den här invasionen visst en begränsad budget att ta hänsyn till.
Jag är inte helt hundra på om byggnaderna som evigt tornandes upp i horisonten som en hägring faktiskt nåddes, men försök gjordes. Och vare sig det lyckades eller inte förklaras frånvaron av minnet säkert av att spelet inte hade något slut, i varje fall inget värt att se fram emot. Om jag hade vetat det innan och köpt sura godisar, eller ett vettigare spel hade jag kanske aldrig blivit med Megadrive.
Där upprepades visserligen det hela närmast exakt med Altered Beast, men det är en annan historia.
Jag har inga riktigt bra exempel, eftersom jag aldrig tvingat mig igenom ett långt spel som jag ogillar (för lite tid och för många spel för det) men några nästan-exempel:
China Miner på c64: Det här är dock ett tvärtom-exempel. Det här är ett spel där jag försökte ta mig igenom spelet bara för att jag hatade det så mycket, men jag lyckades aldrig. China Miner är ett sisådär plattformsspel med löjligt irriterande musik. Problemet är bara att när man dör (tre liv om jag minns rätt) så måste man börja om på level 1 igen. Så till slut gav jag faktiskt upp.
Pac-man på Atari VCS. Den här portningen är så dålig att jag bara var tvungen att klara några banor för att se om det någonsin sög lite mindre. Det gjorde det inte.
Fredagen den 13:e (c64) gjorde jag ett försök att ta mig igenom (det är ju skräckfilm, och cool sampling i början 🙂 ) men jag lyckades aldrig ta mig igenom det.
Bubble Ghost på Atari ST (”well köm to böbbel göst” som rösten välkomnande sa i början). Irriterande ljud och plottriga banor, men ändå viss charm.
Kan inte komma på något riktigt dåligt spel som jag spelat klart men så har jag fortfarande semester så denna fråga är kanske inte riktad till mig. 😉
Har å andra sidan bra spel som jag aldrig spelat klart p.g.a. jag fastnat och kommit av mig… :'(