Veckans fråga: Vilket spel har enligt dig bäst musik?

Berättelse, grafik, mekanik och miljö är fyra viktiga ingredienser för att lyckas förmedla en bra spelupplevelse. Musiken är såklart den femte delen som gör att upplevelsen kan lyfta sig från bra till fulländad. Genom tiderna har vi fått uppleva störtskön SID-chipmusik där programmerare försökte överträffa varandra i att leverera fantastiskt välproducerad musik med väldigt små möjligheter. Med större lagring och mer processorkraft, följer också mer ”riktig” musik där vi idag enkelt konsumerar symfoniska verk eller överproducerad kommersiell musik i bakgrunden av våra upplevelser.

Musiken är en enorm drivkraft som påverkar oss människor stort i vad vi än gör – den kan få monotona arbetsuppgifter att framstå som episka scener i en film eller spä på positiva känslor till den grad att upplevelsen blir helt euforisk. Veckans fråga kretsar helt kring spelet som fick dig att inse vilken stor roll musiken egentligen har i spelen vi spelar, för visst påverkas du av musik?

Martin väljer skitig steampunk-musik

Fly, the wind it will take me back to my home, sweet home

Musik har alltid varit viktig i mitt liv och jag har fått rysningar av många olika spelupplevelser där till exempel The Last of Us, Ni No Kuni och Final Fantasy såklart levererar påkostade mästerverk. Spelet jag tänker på i mitt bidrag här är dock av en helt annan karaktär och frångår tydligt de påkostade kompositionerna som andra stora spel integrerar i helheten.

Bastion förvånade mig fullständigt genom att omedelbart gripa tag i mig med skönt skitig elektronisk musik som varvades med hindi, country och filmiska verk som lätt kunnat passa in i en Hollywoodrulle. De absoluta höjdpunkterna var dock när Ashley Lynn Barrett öppnade munnen och smekte mig med sin ljuvliga stämma när hon proklamerar att hon minsann ska riva ner alla murar jag bygger upp. Genialiteten lyser igenom fullständigt när kompositören Darren Korb i den allra sista låten själv tar ton och samtidigt väver ihop texter från spelet och tidigare stycken som spelats upp.

Det blir inte mycket bättre än så här!

Anton väljer slugger-rap

Ludacris armbågar sig fram här i världen

Jag går lite emot vad man kanske normalt tänker på när man pratar spelmusik, som vanligtvis frammanar tunga filmiska stråkar eller härlig blippsynt från 8- och 16-bits eran. Istället kommer soundtracket till PlayStation 2-spelet Def Jam: Fight for New York för alltid ha en plats i min skivsamling. Då spelet går ut på att medelst diverse rapstjärnor banka skiten ur andra rapstjärnor med överdrivna wrestlingmanövrar är det kanske inte konstigt att 90- och tidiga 2000-talets största hiphopare bidrog med låtar.

Ice-T, Fat Joe, Snoop Dogg, Ludacris, Xzibit, Method Man, Redman, Lil’ Kim, Bubba Sparxx och Busta Rhymes tillhörde de för mig mer kända namnen, men genom spelmusiken hittade jag för första gången Bonecrusher, Freeway, och Pastor Troy. Dessutom finns låtar med LL Cool J, Public Enemy och Ultramagnetic MCs med. Ett otroligt våldsamt och underhållande spel med ett riktigt tungt soundtrack som jag aldrig tröttnade på och som hela tiden höjde spelupplevelsen.

Andréas om förvridna oljud istället för musik

Även om jag ofta avnjöt tekniktrotsande kompositioner på Megadrive, var nog inte förrän Silent Hill jag insåg att ljudarbetet nästan kan vara viktigare än både det grafiska och kontrollerna. Det handlar inte bara om känsloförstärkande toner, utan även om att ljudarbetet verkligen är en viktig faktor i helheten. I det här fallet blir till exempel den sönderhackade kakafonin av slitna sågklingor och hamrande på skrot läskigare än vad den signalerar kan dyka upp. Att kalla merparten av ljudspåren njutbara går därför knappast, men det finns några sådana också och där är den KENT-osande ”Promise” min favorit.

Mirror’s Edge har jag säkert dragit upp minst någon annan gång, men det tål ändå att nämnas igen i så fall. Jag kan inte dra mig till minnes ett enda annat spel som begåvats med både ett såpass igenkännbart och ”riktigt” ledmotiv samt att också resten av spåren, även om de är mer funktionell bakgrundsmusik, genomgående är i en klass för sig. Jag har ofta använt den för att spr… ta mig framåt lättare själv. Det krävs en speciell typ av spel för att använda musik på detta distinkta och framträdande sätt.