Veckans fråga: Vilken sekvens i ett spel minns du allra bäst?

Både i filmer och spel finns det avsnitt av upplevelsen som har en tendens att etsa sig fast i minnet. Det kan vara ögonblicket i Matrix där Neo behöver ”Guns. Lots of guns” eller den första gången du såg en av de mäktiga AT-AT i Rymdimperiet slår tillbaka.
I spelvärlden bjuds många episka ögonblick där vi som spelare antingen häpnas över något i handlingen, något visuellt överväldigande eller kanske något tekniskt imponerande. Veckans fråga handlar om de där ögonblicken i spel som fick dig att inte bara höja på ögonbrynen utan faktiskt häpna på riktigt.
Martin minns tekniken från Naughty Dog

Det är egentligen fusk att leka Marco Polo i den grunda delen
Även om jag var sen till festen, slukade jag de första spelen i Uncharted-serien med stor aptit. Jag minns mycket väl den episka striden som utspelade sig på (och i) tåget som färdades genom den täta, tropiska djungeln i Uncharted 2: Among Thieves. Det som var häpnadsväckande var att omgivningen aldrig verkade upprepa sig, den var verklig på något sätt.
När jag väl fått smak på de galna programmeringsalgoritmer och den magi som Naughty Dog bygger sina mästerverk på, följde jag nyheterna inför det tredje spelet med stort intresse. Under min första genomspelning av Uncharted 3: Drake’s Deception, tappade jag hakan totalt när jag befann mig på det stora kryssningsfartyget. Havet stormade, skeppet gungade och kaskader av vatten kastades över Nathan – helt otroligt välgjort. Sedan kom jag fram till poolen och stod där i flera minuter och tittade; ett simulerat litet hav på en båt i ett stort, simulerat hav. Wow.
Johan minns det stora avslöjandet i Bioshock

Bioshock dröjer inte med att etablera spelets budskap.
Det finns många anledningar att älska Bioshock. Den vackra miljödesignen, den krypande stämningen och i synnerhet den intressanta berättelsen. Redan från början etableras känslan av att något inte riktigt stämmer och att det saknas en pusselbit i helheten, och när den väl trycks på plats fick jag ett av mina största ”wow”-ögonblick någonsin i ett spel. En enda dialog lyckas vända upp och ner på alla händelser i spelet fram till den punkten, och det hela är skickligt levererat och etablerat.
Jag kommer förstås inte att avslöja vad som händer, men denna händelse lyckas till och med få mig att förlåta den något korkade slutbossen i spelet.
Vilken spelsekvens minns du starkast?
Bioware har skapat många minnesvärda stunder, men en av de som fastnat mest är nog slutet av ”Priority: Tuchanka” uppdraget i Mass Effect 3, speciellt när man spelar som Renegade (med Wrex vid liv).
Nog för att jag är allmänt ganska ”mesig” när det gäller sådana scener i spel, men tror aldrig jag varit fullt så vattnig i ögonen som jag var där. 🙂
När det gäller visuellt imponerande saker var nog Quake i OpenGL första gången jag såg det en av de större ”WOW!” upplevelserna.
Samtidigt är det kul att fortfarande kunna imponeras, känns som att det tagits ett rejält kliv rent visuellt den senaste tiden, med många spel som verkligen imponerat mig rent visuellt, t.ex The Order 1886, Metal Gear Solid 5 och nu mest nyligen, Rise of the Tomb Raider har alla fått mig att stanna upp och bara stirra på den snygga grafiken i vissa tillfällen.
Losade hela texten på en utloggning igår. Skriver kort igen.
1) Braid. Spelmekaniken, den vemodiga storyn och slutet. Jag har märkt att spel som frammanar känslor är såna man minns.
2) Final Fantasy VII. När det ökända dödsfallet kom trodde jag inte det var sant. ”Hen måste komma tillbaka” gick mina tankar. Just den sekvensen kommer jag aldrig att glömma.
Bubblare: Assassin’s Creed IV Black Flag. Jag spelar det först nu och är otroligt imponerad av havet (både grafiken, vågor, hur det rör sig) och hur man seglar sitt fartyg.
PC-spelet System Shock från 1994 är väldigt minnesvärt för mig, till en stor del tack vare antagonisten SHODAN. Man stöter på henne i början av spelet då hon hälsar dig välkommen till Citadel Station och så pratar hon med en under spelets gång, kommenterar på vad man gör och förolämpar en osv. Jag hade aldrig upplevt det i något spel tidigare, sista bossen var vanligtvis bara någon man stötte på i sista rummet, så det imponerade mig och mycket av det hon sa och gjorde fastnade. Speciellt ett tillfälle då man ska spränga sönder 4 antenner, och när man lagt sprängladdningen och aktiverat den vid fjärde antennen, så låser hon givetvis dörren så man inte kan komma ut och påminner en om hur värdelös man är. Lyckligtvis så lyckades jag hacka upp dörren och springa ut därifrån, och 2 sekunder senare så exploderade rummet. Känns lite mesigt nu, men jag var så uppspelt och full av adrenalin den första gången det inträffade. Något som jag tyvärr aldrig kommer uppleva igen då jag vet att hon kommer låsa in en osv.
När det gäller spel till Playstation så ligger Suikoden-serien högt uppe. Speciellt Suikoden II har många minnesvärda scener. Glada scener, sorgsna scener, elaka scener osv, spelet har allt. Helt klart min favoritserie när det gäller JRPGs, synd bara att Suikoden V släpptes för ungefär 10 år sedan och det finns inget VI i sikte.
Heh, kollade upp en video nu på Youtube med en väldigt minnesvärd scen från Suikoden II och blev tårögd direkt. Tänkte att jag skulle länka den här, men låter nog bli, det är en sådan spoiler så det är nog bäst att inte göra det, trots att spelet är 16 år gammalt :p
Men alla som har en PSP/Vita/PS3 borde köpa Suikoden I och II från Playstation Store direkt om dom inte har gjort det ännu 🙂
Scenen efter andra fighten mot Sniper Wolf i MGS, behöver bara blunda så ser jag den, pixel för pixel och ord för ord 🙂