Spelskatter till PS3: Dark Souls
Spelskatter till PlayStation 3 är en artikelserie ämnad att belysa spel som kanske inte alltid fått den uppmärksamhet de förtjänat. Såhär vid skiftet till en ny generation är det extra lätt att förbise spel som redan känner sig lite bortglömda. Dessutom brukar äldre spel gå ner en del i pris när nya konsoler kommer ut, så se det även som en guide till att kunna fynda riktigt bra upplevelser till lågt pris.
Det finns väldigt få spel som inledningsvis får mig att känna mig så ödmjuk och försiktig som Demon’s Souls och dess spirituella uppföljare Dark Souls. Jag hade, när Dark Souls släpptes, tillbringat någonstans i storleksordningen 300 timmar med det första spelet. Självklart kände jag mig modig och självsäker i att jag skulle kunna hantera spelets egenheter.
Jag hade fel. Jag hade något så fruktansvärt fel. De första inledande timmarna i Dark Souls dog jag ett antal gånger, tills jag insåg att jag fallit ner i fällan och misstagit spelet för något jag behärskade. Ödmjukhet och försiktighet fick ta vid.
Skälet till att jag väljer att ta upp det här spelet från skattkammaren är delvis för att det har ett något skamfilat rykte, men även för att det fortfarande har en hejdundrande aktiv online-community och att dess influenser går långt bortom det egna spelet.
Jag tänkte börja med att avhandla dess dåliga rykte och kanske den största myten som omger spelet.
Dark Souls är skitsvårt!
En vanligt förekommande missuppfattning är att Dark Souls är svårare än att balansera mynt på en citron nedsänkt i vatten. Det är en relativt vanlig myt från de spelare som aldrig orkar lära sig det delikata tempot eller balansen som spelet kräver från dig. Dark Souls är absolut ett krävande spel, men inte så svårt som det utmålas. Det kräver bara att det spelas under sina premisser – med försiktighet och iakttagelseförmåga.
Skär man bort den tredimensionella ytan, den ibland problematiska kameran och de många sätten spelets geometri kan få för sig att aktivt motarbeta spelaren så är det egentligen inte särskilt mycket svårare än Mega Man. Till största del handlar det om att memorera och iaktta fiendemönster samt att lära sig fällors placering, samt hur bäst röra sig från punkt A till punkt B, och samtidigt hålla koll på livs- och staminamätaren.
Men fienderna kommer ju tillbaks när jag dör och jag måste spela om så långa sträckor!
Japp. För att dra ut Mega Man-analogin lite onödigt långt, så är det ju fortfarande samma grundregel. Dör du börjar du om från närmaste snabbstartspunkt (i Dark Souls markerade som lägereldar, som du självmant kan välja att vila vid) och fienderna du nyss besegrat kommer tillbaks. Vissa större, elaka fiender undantagna – minibossar återföds tacksamt nog inte.
Är inte Dark Souls bara ett spel för självspäkande masochister?
Därom tvistar de lärde. De av oss som fullständigt gått ner i träsket har gjort det av ett par olika anledningar – antingen för att miljöerna och världsbilden känns ovanligt konsekvent och sammanhängande, eller för att den grundläggande spelmekaniken är tillfredsställande.
I samband med att första spelet kom beskrev många det som att spelet fick dem att lida av ett slags stockholmssyndrom. De kände sig så maktlösa mot spelets våld och otrevliga attityd att de inte kunde låta bli att fascineras av det, bli kära i det och sedermera vilja ta emot mer från detta till synes ohälsosamma förhållande.
Jag skulle vilja hävda att det inte riktigt är så. Snarare är det så att Dark Souls i många fall är en resa åter till en tid då spel inte skrev oss på näsan, vägledde oss med blinkande pilar och där utforskandet och erövrandet av fientligt inställda världar var en lika stor del av spelupplevelsen som en precist regisserad berättelse med kända röstskådespelare.
För att vara spel släppta 2009 respektive 2011 är spelbalansen och mekaniken väldigt inspirerad av de tidiga arkad- och datorspelen. Svåra, till synes bestraffande men samtidigt fruktansvärt tillfredsställande att bemästra. Själva kampen mot dessa svårigheterna, svordomarna som stundtals haglar och glädjen över att lyckas med något som vid första anblicken känns omöjligt går inte riktigt att jämföra med den stora delen av nutida spelproduktion.
Att spelserien är inflytelserik är det inga tvivel om. Shuhei Yoshida, överhuvud för Sonys interna spelutveckling, utnämnde i det senaste avsnittet av den officiella bloggens podradio Demon’s Souls och Dark Souls till en delad andraplats i hans personliga lista över de tio viktigaste spelen den här generationen (slaget av Journey, såklart).
Han berättade även att den asynkrona naturen i hur spelare kan lämna små ledtrådar till varandra, se andra spelares dödsfall (via genomskinliga spöken) och det sömlösa onlineläget till viss del har inspirerat hur PlayStation 4 beter sig. (Nej, jag tror inte att maskinen kommer vakna till liv mitt i natten och försöka ha ihjäl dig.)
Trots att jag har tillbringat närmare 600 timmar i dess våld känner jag mig långt ifrån klar med Dark Souls. Det finns ett nästan oändligt antal vapen, tekniker och taktiker att lära sig bemästra för att ta sig igenom världen på olika sätt. Vissa mer effektiva än andra, men alla är speciella på sina egna vis.
Och du har antagligen inte missat att en uppföljare släpps i mars nästa år. Det är dags att börja lägga sig i träning redan nu med originalet. Och förbered dig på att dö, ofta.
Om skribenten
Fredrik Johansson
Fredrik är inte en AI stående i en serverhall i Brunkeberg, men ser fram emot att vara konstant uppkopplad mot internet via ett wifi-implantat när tekniken släpps. Kärleken till rollspel började med Pool of Radiance till Commodore 64 och slutade aldrig riktigt. Hävdar bestämt att William Gibson borde utnämnas till profet.
Lämna ett svar
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Ja, någon gång måste jag ta mig tid att spela igenom Dark Souls – det verkade ju trots allt riktigt roligt när vi spelade det hemma hos Toby. Dock fastnade jag aldrig riktigt för Demon’s Souls, men ändå. När Dark Souls 2 dyker upp kanske man ska avvara en månad för att lära sig tycka om spelet 🙂
För övrigt, vet inte om ”lika lätt som Mega Man” får folk som är rädda att spelet är för svårt att börja spela. Har du spelat Mega Man 9 till exempel? Visst är det inga problem att ta sig igenom det när man spelat några gånger, men första gången är det ju skitsvårt – och då ser jag ändå mig själv som en hyfsat duktig Mega Man-spelare!
Mega Man 9 och 10 är kanske lite för sadistiska. Jag menade nog mer de tidigare, betydligt snällare spelen. 🙂
Men det är lite av samma tankesätt som behövs – ta dig framåt en bit, dö av okända anledningar eller en lömsk fälla, lär dig och gör inte samma misstag nästa gång. 🙂
Kom aldrig så långt i demon’s souls att jag upplevde det som mycket svårare än andra spel, bara mycket mer tidskrävande och oförlåtande (fast det kanske är nog för att det ska klassas som svårare? 🙂 ).
Skulle inte haft något emot att kämpa med en boss 20 gånger om det inte, som nämns i texten ovan, tog så lång tid att springa fram till bossen för varje försök, ibland 5-10 minuters springande för att sedan dö på en träff från bossen och det var det som fick mig att lägga ner spelet innan jag tagit mig igenom det ens en första gång.
Men trots att jag aldrig orkade ta mig igenom Demon’s souls har jag skaffat Dark Souls, inte bara en gång, utan två gånger, först till ps3 och sedan till pc på steams sommarrea. Har däremot ändå inte orkat/hunnit ta tag i att sätta mig och spela något av exemplaren, men förr eller senare ska jag ge det en chans. Får bara hoppas att lägereldarna är lite mer strategiskt utplacerade än de icke existerande checkpointsen var i Demon’s Souls 🙂
Det finns i de allra flesta fall relativt taktiskt belägna lägereldar. Det är ingalunda lika långa transportsträckor till bossarna (med ett par irriterande undantag).
Problemet är lite att när man gör samma rush för att komma till bossen den fjärde, femte eller femtonde gången är det lite lätt att börja slarva och tappa fokus. Och då dör man nästan garanterat, svär och vill kasta handkontrollen in i närmaste vägg. 😉
Tidskrävande och oförlåtande är ett bra sätt att beskriva det på. Och ja, det kan misstolkas eller upplevas som svårt, helt klart. Det är ju ett spelmekaniskt grepp vi blivit avvänjda ifrån sedan arkad- och den tidiga hemkonsoleran. Om det är en bra eller dålig sak vill jag inte lägga några värderingar i. Det är bara så. Och det kan vara nog så frustrerande ibland, men samtidigt väldigt utmanande.
Jag började ju spela Dark Souls för en månad sedan, och det har snabbt blivit mitt favoritspel. Ja, förmodligen det bästa spelet som släppts på senare år.
Min beskrivning är inte att det är svårt, snarare att det aldrig är lätt och att de flesta dödsfall beror på att du själv har klantat dig.
I princip alla fiender kan döda dig om du inte skärper dig, och om du kliver fel kommer du att trilla och eventuellt slå ihjäl dig (eller åtminstone hamna på helt fel ställe – vilket också kan vara ödesdigert).
Jag har väl kommit kanske halvvägs genom spelet, och varje minut är lika spännande som den förra. Lite mer strömlinjeformat hade det kunnat vara (t.ex. innan bossar, som Quint säger), men överlag kan jag inte klaga.
Jag tror att en anledning till att många säger att Dark Souls är svårt är för att det är den enklaste förklaringen.
För min del handlar ”svårigheten” framförallt om att övervinna mina egna svagheter. Som ni säger så räcker det med ett misstag mot en vanlig fiende för att man ska duka under och ett sådant misstag är lite för lätt att göra när man behövt spela om samma sträcka tio gånger.
Själv har jag på tok för dålig koncentrationsförmåga egentligen. Så fort jag dött några gånger tappar jag den där noggrannheten som krävs för att komma vidare och då är det definitivt kört.
Så nej, jag kommer nog aldrig att lyckas spela ut hela Dark Souls 🙂
Har Demon’s Souls men tröttnade på det efter 25+ timmar, så jag har inte spelat Dark Souls. Men det var inte ”svårighetsgraden” som var problemet, utan frånvaron av en engagerande story. Visst fanns det en story där, men till stor del så handlade spelet bara om att slakta monster, det var aldrig några intressanta dialoger eller något som förde storyn vidare. Istället så gick man bara till nästa ställe och fortsatte slakta monster.