Spelskatter till PS3: Burnout Paradise

Burnout-serien har länge varit en personlig favorit när det gäller bilspel, mest på grund av det konstant höga tempot och fokus på spelglädje över realism. Blixtrande snabba lopp där du hela tiden är på gränsen till att tappa kontroll över ditt fordon blandat med en oöverträffad fartkänsla är några av kännetecknen för Burnout-serien, och det spel som fångat detta absolut bäst är Burnout Paradise.

Jag har dock inte alltid haft samma positiva syn på just Burnout Paradise och det beror på att Criterion valde att plocka bort mitt absoluta favoritläge i Burnout-spelen, närmare bestämt Crash Mode. Detta är något som upprörde väldigt många innan spelet lanserades, men det visade sig att Criterion hade något större i sikte än att bara fila vidare på säkra kort. De lyckades skapa vad som fortfarande är det bästa bilspelet i en öppen spelvärld, och samtidigt erbjuda det bästa flerspelarläget jag har spelat.

Det kan vara lätt att köra vilse i en så stor spelvärld.

Spelvärlden som Criterion skapade är en salig blandning mellan stadsmiljö och landsbygd som aldrig blir tråkig. Otaliga genvägar och hemliga områden gjorde att det var kul att bara köra runt planlöst och strunta i evenemangen och tävlingarna som är utspridda på kartan. Jag minns att jag kunde tillbringa timmar på att köra runt i stenbrottet eller på flygfältet och bara köra på ramperna för att få till den perfekta linjen och de längsta hoppen.

Lägg sedan till några goda vänner att dela denna upplevelse med, och det faktum att det är kul att ”råka” förstöra deras hopp. Om du hellre vill ha ett målinriktat flerspelarläge finns det väldigt kreativa utmaningar som även kräver lite samarbete i vissa fall. Det kan vara att du behöver göra ett korkskruvshopp över din medspelare och utmaningen är inte avklarad förrän alla har lyckats. Detta tänk var banbrytande jämfört med andra bilspel och något som lyckades fånga mig under långa perioder, vilket är ganska sällsynt då jag sällan spelar flerspelarlägen.

Att försöka äga alla gator i Burnout Paradise kan ta en del tid – men det är ett kul asynkront tävlingsmoment mot vänner och bekanta.

Även om du spelade ensam fick du kontinuerlig feedback om folk på din vänlista, något som väldigt många spel har anammat nu. Till exempel varje gång du kör in på en gata börjar en klocka ticka och du utmanas då att köra hela gatan så fort du bara kan. Om du sätter en tillräckligt bra tid ”äger” du gatan och detta reflekteras i dina vänners spel. Om någon av dina vänner slår din tid kommer du antingen att få leva med det eller tillbringa timmar med att försöka slå tiden. För min del blev det oftast det sistnämnda.

En annan imponerande aspekt av Burnout Paradise är hur mycket spelet expanderades. Många av dessa expansioner var dessutom konstadsfria, men de som kostade pengar var väldigt omfattande. Bland annat öppnades ett helt nytt område upp som anslöts via en bro från huvudområdet och utökade speltiden ytterligare ett gäng timmar genom ett flertal nya utmaningar och gömda områden att utforska.

Och vi får ju inte glömma bilarna. Alla dessa bilar. (Och senare: motorcyklar.)

Burnout Paradise är ett fantastiskt spel som går att återvända till då och då för att få en dos av härligt galna hastigheter och spektakulära krascher. Jag känner nu när jag skriver denna text att suget börjar öka och det är kanske snart dags att damma av spelet igen. Om du ännu inte har införskaffat denna härliga titel bör du starkt överväga det nu.