Sen till festen: Dino Crisis [PS1]

Du känner säkert till den där situationen när vänner pratar varmt om spel från tidigare konsolgenerationer där du av ett eller annat skäl inte har någon personlig erfarenhet. Ibland är det svårt att finna tiden eller möjligheten att återvända till dessa guldkorn, speciellt med tanke på hur många bra spel som släpps nästan varje månad. Men ibland får jag suget att bredda mina erfarenheter och fylla ut dessa blinda punkter i min spelhistorik, även om jag är sen till festen.

Jag hade egentligen inte skänkt en tanke på att spela Dino Crisis, trots att det fortfarande finns högljudda röster på internet som efterfrågar en nyversion från Capcom, men efter en konversation med min kollega Jonny väcktes intresset alltmer. Jag hade precis lämnat över recensionskoden för Exoprimal till honom när konversationen började styras in på Capcoms tidigare äventyr med dinosaurietema. Efter ett par dagars funderande bootade jag upp spelet, och ångrar inte en sekund.

Om du inte är familjär med upplägget är det snudd på en karbonkopia av första Resident Evil-spelet, fast istället för en stor villa fylld av odöda sätts jag istället i en högteknologisk forskningsbas som av någon anledning är full av dinosaurier. Det innebär alltså tankkontroller, pusslande med hur många prylar du kan ha med dig och massor av hushållande med ammunition. Och förstås de trubbiga, men oftast charmiga, pusselelementen.

Jag kan även snabbt bocka av den sedvanligt usla, men ack så underhållande, nivån på röstskådespelarna som försöker förmedla berättelsens tyngd medan jag sitter och småfnissar åt replikernas leverans. Jag vet att jag ganska nyligen sågade ett spel just för detta, men det är lite skillnad på förväntningarna i ett 24 år gammalt spel. Det bidrar dessutom till b-filmkänslan som spelet målar upp, och på samma vis som Resident Evil hade en uppsjö av fåniga repliker i manuset skulle det inte vara detsamma utan dem.

Hur pass väl håller det nu i dagsläget då? På många vis måste jag faktiskt säga att det känns oförskämt bra, inte minst med den stämningsfulla musiken och ett flertal dramatiska sekvenser som innefattar en envis Tyrannosaurus Rex som är fast besluten att mumsa på huvudkaraktären Regina. Precis som i många skräckspel från den eran är de fasta kameravinklarna ett tveeggat svärd. Å ena sidan bjuder de ofta på en spännande vy, men å andra sidan kan de även stjälpa upplevelsen helt och hållet om du inte ser vad som försiggår. Jag sprintade flera gånger genom korridorer mot väntande dinosaurier, och jag kunde bara gissa mig fram till om jag skulle hålla mig till vänster eller höger vägg för att kunna undvika de hungriga käftarna.

Jämförelser med Resident Evil är ju ofrånkomligt med de likheter som finns mellan serierna, och det går att se att mer krut blev lagd på de zombiefokuserade spelen. Variationen i fiender, miljöer och pussel är aningen bristfällig i Dino Crisis, men det som finns där skapar ändå ett bra fundament. Jag börjar förstå suget efter att få se vad Capcom skulle kunna göra med serien i dagsläget, oavsett om det skulle vara en nyversion av originalet eller en uppföljare. Spelet kanske inte hade lika stor genomslagskraft som Resident Evil, men med tanke på hur uttjatade zombier är som fiender i dagsläget tycker jag att det är hög tid för Capcom att väcka liv i den slumrande T-Rexen.