Recension: The Suicide of Rachel Foster [PS4]

I en ödslig bergstrakt i Montana ligger hotellet Timberline Lodge, lika avlägset som det är försummat. Efter att hennes pappa gått bort så har dottern Nicole fått ärva det, och även uppdraget att få stället sålt. Helst hade hon aldrig velat återbesöka hotellet, eller höra talas om pappan igen, men ödet ville annorlunda. 

Att senare i livet besöka platser där man bott som tonåring är inte alltid helt oproblematiskt. Det kan dra upp gamla, väl undanstoppade minnen och hjärnspöken. Så är det även för Nicole. Efter att hennes pappa haft lite fuffens för sig, lämnade Nicole och hennes mamma honom och har inte besökt hotellet på drygt tio år.

Nicoles timing hade dock kunnat vara lite bättre. Lagom till att hon anlänt till hotellet hör hon ett telefonmeddelande från mäklaren som ber henne grundligt se över hotellets skick innan en försäljning kan bli av. För att göra det hela ännu lite roligare så är bergstrakterna där hotellet ligger i riskzonen för ett rejält snöoväder. Vägarna börjar bli igensnöade och Nicoles plan på ett snabbt besök, skriva på lite papper och sedan dra igen, börjar se mörk ut.

Nicole verkar med andra ord bli fast på hotellet ett tag. Som tur är får hon tidigt kontakt med Irving, en kille från FEMA (en federal stödmyndighet som rycker in vid bland annat naturkatastrofer) som ger henne lite moraliskt stöd samt förklarar läget för henne. Snöovädret kommer stanna ett par dagar och att ge sig ut på vägarna är otänkbart just nu. Irvings hjälpsamhet visar sig under de kommande dagarna bli ovärderlig.

Trots att hon inte har någon direkt lust att stanna kvar på hotellet särskilt länge får hon försöka göra det bästa av sitsen. Hotellet är inte i ett särskilt bra skick, men ett par dagars boende för att fly undan snöovädret borde väl vara hanterbart. Minnen börjar sakta men säkert göra sig påminda, och Nicole minns mer och mer varför hon och mamman drog. Hon minns faderns fascination vid en ung sextonåring, snedstegen, den unga flickans självmord och skammen som detta bringade familjen.

Nicole kände inte den sextonåriga Rachel Foster så väl, men hennes liv korsade familjens och någonting, någonstans gick i kras vilket slutade med en ung flickas död. De var klasskamrater, jämnåriga, men de umgicks aldrig i skolan. Rachel var lite tyst och utfryst, men väldigt vacker. 

Den stjärnskådande och poetiska pappan såg kanske någonting där som han inte såg hos sin fru eller sin dotter. Ingen vet riktigt, pappan isolerade sig nämligen helt efter att Rachel hittades död och Nicole och modern stack strax därefter.

The Suicide of Rachel Foster är en långsam, stämningsfull så kallad promenadsimulator. Nicole har en liten checklista med saker att kontrollera i hotellet, och får då och då lite nya utmaningar – under snöovädret så händer såklart lite saker i en så pass skruttig byggnad. Men den största uppgiften är kanske att bena upp vad det är pappan har haft för sig under sin isolering och vad som egentligen hände för tio år sedan. 

Till en början är jag en smula förvirrad och går lätt vilse i hotellets vindlande korridorer och märkliga genvägar, men så småningom lär jag mig hitta rätt bra. Och ju längre in i spelet jag kommer, desto mer greppar handlingen tag i mig.

Med väldigt enkla medel lyckas The Suicide of Rachel Foster berätta en stark handling och det faktum att Nicole är helt isolerad i ett hotell som är som hämtat från Stephen Kings “The Shining” hjälper till att hålla mig på soffkanten med ett fast grepp om handkontrollen. Som tur är dyker det inte upp ett läskigt par tvillingar, utan de skräckmoment som finns är helt och hållet psykologiska i sin natur.

Efter att ha spelat igenom så många rätt mediokra skräckspel som verkligen haltat in över mållinjen är det fascinerande att spela ett psykologiskt skräckspel som inte ens målar ut sig som ett sådant och ändå lyckas vara mer läskigt än många andra. För min del så hamnar The Suicide of Rachel Foster väldigt nära kungligheter som Gone Home (9/10) och What Remains of Edith Finch i genren mystiska promenadsimulatorer.