Recension: Zombie Vikings [PS4]

Redan när spelet börjar anar jag att Zombie Vikings inte kommer bli en upplevelse i min smak. Men det kan som bekant alltid bli värre. Handling som inleds med att Loke stjäler Odens öga är framförd i den slappaste formen av animation (morfande klippdockor) och ger vibbar från internetproduktioner, sorten som inte ens närmar sig samma tekniska nivå som Tjeckoslovakiska barnprogram från 1972.

Det kanske hade gått att uthärda om det inte vore för att spelet även förmedlar den där typiska extremamerikanska humor som oftast följer, med trötta enradare, ironiskt överartikulerad recitering och upprepningar. I lika vanlig ordning naturligtvis framförd av jobbiga skådisar med forcerade pillerreklamröster för att göra dem ännu några steg outhärdligare.

Humorn vilar främst på endera eller en kombination av två saker: referenser till mer eller mindre aktuell populärkultur, samt att marijuanarökare är, och låter, korkade. Dreamworks-sjukan, fast uppvriden lite till. Faktum är att anpassningen verkar dragen så långt att den enda nordiska kopplingen förutom vikingar här är ett IKEA-skämt. Samtidigt verkar det ibland ironiskt nog parodiera just sin egen tröttsamma jargong på ett meta-maskerat sätt, vilket gör valet av inriktning än märkligare.

Julie Andrewz? – Jag tror jag fattar det, men inte varför. Eller jo, på grund av Dreamworks.

Allt kompas dessutom av märklig jazz som, förutom att vara nästan lika påfrestande som skämten, inte klaffar tematiskt med vare sig zombier eller vikingar. I mycket känns det som överdos av inspiration från Rayman utan tanke på vad som gör det bra eller om bitarna passar eller ej i andra sammanhang. En sak närmar sig dock, det är att designen är distinkt och väl genomförd både gällande figurer (bortsett från animationen av dem) och miljöer.

Om även mekaniken i spelandet vore på den lemlöse fransosens nivå hade det kanske gått lättare att stå ut med allt det andra, men inte heller här känns det särskilt inspirerat. De tunna klippdockorna kan flyttas in och ut i bild för att tillföra djup men det verkar helt sakna praktisk betydelse utöver att krångla till de redan uddlösa svärdhuggen ytterligare.

Efter att ha mosat en massa av de daggmaskar med Earthworm Jim-förmågor som knappt påverkade framfarten ändå så övergår jag halvvägs genom första banan till att bara springa förbi resten av hindren. De lövtunna figurerna gör detta lika enkelt som den lövtunna humorn utspridd längst banorna gör dem nödvändiga att snabbt komma förbi.

Obehagligt mysigt. – Men en full budgetbesparing för ljudsättningen till texten vore en enorm förbättring.

Väl framme vid första bossen där stölden snabbt får sin förklaring försöker maskarna provocera fram mer av den där ilskan som leder till oförsiktighet och död genom att spela upp ännu mer buskis. Efter ett par försök till blir det tydligt att det inte är något handikapp för maskbossen att vara lika korkad som sin humor när hen står och headbang-snärtar åt fel håll.

Träffad sittande i sin gigantiska träffbox blir man ändå, trots att animationen inte verkar i närheten av att visa den möjligheten. Eftersom det är möjligt att spela flera samtidigt försöker jag lokalisera någon att dela bördan, men den enda hjälpsamma efter en halvtimmes sökande drabbas av teknikstress och försvinner.

Efter några försök till på egen hand under tyngden av en stadigt eskalerande huvudvärk, och med den ett allt sämre utfall vid varje anfall, tar jag ett samlat beslut att bevara någon slags mental stabilitet och stänger för alltid av spelet. Jag kokar istället jättestarkt kaffe och startar en inspelning med skärt brus i ett desperat försök att efter örontortyren räta ut flimmerhåren nog för att kunna fokusera på att skriva någon slags recension.