Recension: Yuoni [PS5,PS4]

Ai är en ung flicka som går i grundskolan i ett liten japansk by. Bland hennes vänner går det ett rykte om en spökpojke, Tsun, som kan bevilja önskningar om man leker med honom. Kompisgänget smyger en sen kväll in i skolan för att undersöka ryktet, men ingen verkar få syn på Tsun. Förutom Ai.

Snart är hon indragen i Yuoni, en läskig kurragömmalek, med spökpojken och tvingas kämpa för sitt liv. Spökpojken Tsun är dock inte det enda spöket som smyger runt i skolan, utan det finns ett par andra otäcka varelser där också, och alla kräver sin egen taktik för att komma runt.

För att klara sig helskinnad behöver Ai smyga omkring i dunkla skolkorridorer, sjukhusmiljöer och vad som liknar en labyrintisk version av hennes hem. Hur dessa tre miljöer hänger ihop i den mardrömsvärld som Tsun verkar styra över saknar rim och reson, men Ai har inte riktigt tid att reflektera över det. Det enda sättet att stilla Tsun är att hitta en mystisk dockfigur och se till att elda upp den. 

Ai kan av förklarliga skäl inte slåss mot spöken. Trots att Yuoni utspelar sig på 90-talet är hon ingen spökjägare och saknar övernaturliga förmågor. Det enda hon kan göra är att försöka smyga så tyst som möjligt, gömma sig under sjukhussängar eller i skåp och vänta på att spökena ska dra förbi henne. Vissa spöken är extra uppmärksamma på ljud, andra på snabba rörelser. Tsun själv har nästan övernaturliga sinnen och kan se eller höra Ai på långt avstånd, så det gäller att hålla tungan rätt i mun när han är i närheten. Turligt nog är Ai en fena på att hålla andan länge för att inte ens andetagen ska locka honom närmre.

Under ett par nätter tvingas Ai leka Tsuns lek, och hon börjar inse att mycket av det hon och vännerna hört om leken kanske inte är helt sant. En väldigt mörk och besynnerlig väv av händelser får henne att inse att hennes, och vännernas, liv kanske inte har varit så bra som alla trott. 

Yuoni är ett fascinerande överlevnadsskräck-spel, där bristen på strider och fokuset på kurragömma till en början är väldigt enkelt, men ju längre in i mardrömmen jag kommer, desto knepigare blir det. Världen jag traverserar blir mer och mer labyrintisk, jag behöver hitta fler och fler nycklar för att kunna låsa upp dörrar och slutligen hitta dockan jag behöver. Att bli fångad av ett spöke en kort stund sänker min mentala hälsa en smula, desorienterar mig och jag kan plötsligt märka att jag gått tillbaks ett par rum i fel riktning. Att miljöerna ofta är snarlika hjälper inte riktigt mina chanser att orientera mig. 

Jag trodde initialt att jag skulle bli vansinnigt frustrerad av att behöva smyga omkring och gömma mig, men så var inte fallet. Däremot har jag ett par gånger blivit rejält frustrerad av att jag inte riktigt lyckats lista ut vart jag ska ta vägen, eller för att jag gått vilse. I synnerhet har det varit ett irritationsmoment när jag väl lyckats hitta fram till en docka, och under tidspress måste ta mig tillbaks till det rum jag startade i. Som tur är så är laddningstiderna inte vansinnigt långa, och spelet är hyfsat bra på att placera ut lämpliga sparpunkter (ofta, men inte alltid).

Den handfull nätter som Ai behöver upprepa samma moment, hämta en docka och bränna den, är lagom många och det känns aldrig utdraget. Handlingen mellan dessa nätter berättas i textform och skildrar Ai och hennes vänners interaktion och den är både nattsvart och verkligen intressant. Jag hade kunnat önska att det var lite mer fokus på denna, för den hade förtjänat att vara lite mer i fokus.