Recension: Ys: Memories of Celceta [PS4]

Ys-serien är en riktig långkörare och är alltid centrerad kring äventyren som upplevts av den eldigt rödhårige hjälten Adol Christin. Ys: Memories of Celceta släpptes ursprungligen till PlayStation Vita i Japan 2012 och hos oss 2014.

Adol krälar in i en gruvstad i utkanten av skogen Celceta och det visar sig att han lider av minnesförlust. Det blir startskottet på ett äventyr med målet att kartlägga den mystiska skogen och återfå sitt minne.

På ytan ser det ut som ett ganska enkelt actionrollspel där du kan attackera, blockera och ducka men ju längre jag spelar desto mer djup upptäcker jag i stridssystemet.

Den första femtedelen av världskartan avtäcks i en rasande fart, men när du väl stöter på en stam med infödingar i skogen så tar berättelsen fart. Om jag jämför med senare spel från Falcom så tar berättelsen förhållandevis lite plats och drivs mest framåt av minnessegment som du hittar medan du utforskar skogen. Men då grundmekaniken är både snabb och rolig spelar det inte så stor roll att fokus ligger på vad du vill göra snarare än dialoger.

När det gäller utrustning finns det ett omfattande uppgraderings- och hantverkssystem där du hittar material i naturen och från fiender du besegrar. Förutom att öka skada och skydd kan du också ge vapen och rustning skada och reduktion för olika element som exempelvis eld, köld eller gift.

Varje karaktär delar ut skada i en av tre typer och varje fiende är känslig mot en av dem i ett sten-sax-påse-liknande system. Om du besegrar fiender med rätt skadetyp får du mer skatter i form av pengar och färdighetspoäng. Du får även bonusar baserat på om de tre aktiva medlemmarna har olika skadetyp eller om du har flera av samma.

Striderna flyter på i ett rasande tempo och bjuder på ett stort adrenalinpåslag. Under spelets gång låser du upp specialförmågor som du tilldelar olika knappkombinationer. Även dessa färdigheter går upp i nivå när du använder dem och de är oumbärliga för att monstren ska bli omtöcknade och ta extra skada. Stridssystemet är definitivt ett av spelets styrkor och att flyta fram som en virvelvind och besegra motståndare efter motståndare får mitt belöningscentra att pumpa på med endorfiner.

En av de första sakerna jag lade märke till när jag började spela var dock att karaktärsmodellerna har väldigt få polygoner och att animeringarna ser oväntat stela och orealistiska ut. Jag vet att det ursprungligen designades för PlayStation Vita, men om jag jämför med senare spel från Falcom som också släpptes för Vitan och har fått nyutgivningar, har de lyckats bättre där. Däremot håller de handritade sekvenserna och musiken fortfarande mycket hög klass.

En annan sak som jag stör mig på är den fasta kameran, och gång på gång zoomar jag in eller ut med den högra analogspaken där jag vant mig att rotera kameran. Det fungerar överlag bra, men det finns tillfällen där jag gärna hade kunnat se mig omkring och kunna upptäcka fiender och detaljer i omgivningen.

Överlag är Ys: Memories of Celceta ett underhållande spel och väl värt att spela om du gillar Zelda-liknande actionrollspel och särskilt efterföljaren Ys VIII: Lacrimosa of DANA som redan finns på PlayStation 4.