Recension: Ys IX: Monstrum Nox [PS5]

Det finns spel som inte nödvändigtvis förnyar genren de representerar, men som har finputsat alla detaljer att slutresultatet blir en harmonisk symfoni där delarna bara klickar tillsammans. Ys IX: Monstrum Nox tillhör den skaran och bjuder inte på särskilt många unika egenskaper, men helheten är så bra att jag har svårt att sluta spela.

Ys-serien är en riktig långkörare och det första spelet släpptes redan 1987 för NES, SEGA och tidens hemdatorer. Där andra japanska rollspelsserier brukar dela värld eller endast vara löst sammankopplade så har Ys-serien samma huvudperson i form av den unga äventyraren Adol Christin och hans ständige följeslagare Dogi. Under berättelsens gång dyker det upp små referenser och flörter för spelare som har upplevt tidigare äventyr med Adol.

Den här gången besöker Adol och Dogi staden Balduq, som är Ys-världens motsvarighet till Paris. När spelet börjar sitter de i fängelse, men bestämmer sig tidigt att rymma. Adol möter en mystisk främling som lägger en förbannelse på Adol som ger honom magiska krafter, men som gör att han inte kan lämna Balduq. Krafterna gör att han förvandlas till en Monstrum som kan se monster som är osynliga för vanliga människor och dessutom en kraft att teleportera sig till vissa magiska knytpunkter.

I likhet med andra delar i spelserien bjuds vi på ett berättelsedrivet actionrollspel med strider i högt tempo, utforskning i en öppen värld och samlande av olika saker. Berättelsen är ledande när det gäller mitt sug att komma vidare, då den håller ett nästintill perfekt tempo och ger dig hela tiden smulor som leder dig mot mysteriets förklaring. Vad är förbannelsen? Varför finns det magiska barriärer i och kring Balduq? Varför måste jag strida mot de olika monstren som dyker upp? Stridssystemet är i stort sett oförändrat jämfört med Ys VIII: Lacrimosa of Dana (8/10) och bjuder på bjuder på ett rasande tempo. På de lägre svårighetsgraderna går det att lita på knapphamrande, men om du höjer nivån ett par snäpp blir du tvungen att tänka taktiskt och hitta sätt att undvika fiendeattackerna och kontra när tillfälle ges.

Utforskningen av både staden och fängelset är skickligt utportionerat över spelets kapitel baserat på när du låser upp magiska barriärer och låser upp nya förmågor som möjligheten att springa uppför väggar och slå sönder hinder i miljön. Det finns mängder av saker att upptäcka och samla på som exempelvis graffitti, blåa blomblad och hur många procent av kartan du har besökt. Samtliga samlingsmål har olika milstolpar där du kan rapportera in dina framsteg och få belöningar.

Karaktärsgalleriet är varierat och spännande som förväntat med Falcom-spel, men många figurer känns bitvis lite tunna och är väldigt tydligt skrivna att representera en enskild känsla eller personlighetsegenskap. De mest intressanta personerna dyker upp i periferin och de spelbara känns tyvärr lite mer platta.

De starkaste drivkrafterna som får mig att känna mig exalterad är, som jag redan varit inne på, den vassa berättelsen och utforskandet. Känslan att se en kista på kartan och klura ut hur jag ska ta mig till den är underbar och jag tröttnar aldrig på det. Bosstriderna är ofta både stora och spektakulära och sätter min observationsförmåga på prov för att luska ut både hur jag ska undvika att bli träffad, vilken skadetyp som fungerar bäst och var de sårbara delarna finns.

På det hela taget är Ys IX ett väldigt välpolerat spel och min redan stora respekt för Nihon Falcom har inte naggats i kanten. Det ser ut att bli ett riktigt bra rollspelsår för PlayStation 5 och hoppa inte över detta om du är ett fan av genren.