Recension: Yooka-Laylee [PS4]

Jag har alltid varit svag för tredimensionella plattformsspel ända sedan Super Mario 64 tog steget fullt ut till den tredje dimensionen. Därför har jag varit extra nyfiken på Yooka-Laylee där några Rare-veteraner som arbetat på Banjo-Kazooie-serien har försökt hitta hem med det klassiska konceptet. På många sätt känns det som att vara tillbaka på 90-talet i högupplöst format, både på gott och ont.

Berättelsen är lövtunn och finns bara där för att kunna sätta ett slutmål på spelet. Ett illvilligt företag vill få tag på en bok som gör att de kan kontrollera alla levande varelser och uppfinner därför en maskin som suger in alla böcker. Huvudskurken liknar en variant av Gru från Dumma Mej-filmerna som fått ta på sig en bidräkt. Våra hjältar ödlan Yooka och fladdermusen Laylee blir av med en bok de vill läsa och börjar genast utforska orsaken.

En cool selfie

Glädjen att få springa runt och utforska en ny bana för att se vad som finns runt nästa krök eller ovanpå den där svårtillgängliga plattformen, är spelets absolut största behållning. Bandesignen är bra, utan att för den delen vara bäst i klassen, men nivåerna är förvånansvärt få tycker jag.  Jag kan dock välja att expandera en bana jag låst upp eller öppna upp en ny genom att använda sidor från den magiska boken om jag utför ett litet uppdrag för att få tag på en sådan.

Jag kan även leta upp fjäderpennor som finns utspridda över varje bana. De används för att låsa upp nya förmågor, där superhopp, sonar och att kunna skjuta är några av färdigheterna. Ormen som säljer dessa förmågor ser ut som Krille Krokodil i Arne Anka och låter som internetfenomenet Doug ”dad at comedy barn” Collins skratt; ganska underhållande.

Och angående hur karaktärerna låter så hade jag gärna sett att wakka-wakka-rösterna stannat kvar på 90-talet. Deras röster låter som knorrigt och gnälligt gnyende istället för tal. De tillför ingenting och irriterar betydligt mer än de roar. Musiken är dock passande och följer standardmallen från tiden då det begav sig.

En av de viktigaste egenskaperna i ett plattformsspel är kontrollerna, och tyvärr känns det lite som att även de blivit kvar på 90-talet. Både när jag rullar fram och försöker precisionshoppa, glider Yooka liksom undan och trillar av plattformarna ofta – tyvärr kan jag inte säga att det alltid beror på mig. Kameran byter dessutom vinkel aningen stokastiskt och mer än en gång fastnar kameran så att jag måste röra lite på mig för att kunna rotera den till den vinkel jag vill ha.

Den här gottegrisen är självklart riddare från Hamelot

Trots sina brister drar spelet in mig och den klassiska känslan av att bara hitta en boksida till infinner sig. Jag löser små uppdrag och hittar nya saker på banorna hela tiden och känslan av att göra framsteg precis hela tiden får mitt belöningscentra att lysa upp. Smolket i bägaren är när jag kommer till ett moment som kräver förmågor från senare banor, då jag avskyr att behöva gå tillbaka. Jag hade föredragit en linjär utveckling mellan banorna, men där banorna hade varit så öppna och fria som de är nu.

Yooka-Laylee bjuder på ett plattformsäventyr av den gamla skolan, och är du ett fan av genren så betvivlar jag inte att du kommer att ha kul här med. Om du däremot vant dig vid supertajta kontroller och lite mer hålla-handen med vad du ska göra, bör du se dig om efter något annat.