Recension: Yars Rising [PS4, PS5]

I en tid när det finns ett stort intresse i att återuppliva gamla klassiker gäller det att ha känsla för hur man som utvecklare vill förvalta ett spels arv. Det kan vara något av en balansgång att hantera och skapa material kopplat till en populär produkt eller varumärke, och många gånger finns det mängder av gamla inbitna fans som mer än gärna vill säga sitt om de får chansen. I många fall tror jag att fans bara är glada att föremålet för deras intresse får lite uppmärksamhet, och Yars-serien är ett sådant exempel. Jag har nämligen spelat Yars Rising, ättlingen till Yars’ Revenge som släpptes redan 1982.

Om du inte har särskilt mycket erfarenhet av spelserien Yars hade Yars Rising bara kunnat vara ett vanligt tvådimensionellt plattformsspel med trevliga sci-fi-vibbar och lite udda handling, men för ett fan är det inte bara en ny titel i serien, utan en helt unik sådan. Saken är nämligen att det har ett helt nytt upplägg olikt sina föregångare, samtidigt som det kopplar an till dem på flera intressanta sätt.

Spelet utspelar sig i en icke namngiven storstad år 2049. Datornörden och hackern Emi är anställd hos det stora och skumma teknikföretaget QoTech när hon en dag får ett erbjudande från en främling. Mot betalning erbjuds hon möjligheten att hacka sig in i företagets databas för att avslöja allt fuffens företaget håller på med. Trött på sitt jobb är det ett givet ja, men det visar sig vara svårare än tänkt, och snart vilar hela världens framtid på Emi och hennes hackerkunskaper. Så långt verkar kopplingen till Yars-serien så gott som obefintlig, men den finns där. Utöver rent narrativa ledtrådar visar det sig att hela QoTechs datorsystem är som en nyversion av det ursprungliga Yars’ Revenge från det tidiga 80-talet.

I grunden består det här spelet av två olika inslag. Det ena är plattformshoppandet och utforskandet av den stora skyskrapa som det onda företaget huserar i. Här får jag tillsammans med Emi jobba mig igenom en omfattande karta à la metroidvania-stil, full med ondsinta individer, fällor och hemligheter som alla kräver olika tillvägagångssätt för att angripa. Det är en förhållandevis balanserad värld sett till hinder och den känns aldrig för lätt eller för svår, även om den såklart har några enklare och några lite svårare områden.

Spelets andra stora aktivitet är hackandet av datorer, och det är något som sker ofta. I var och vartannat rum springer jag på datorskärmar som pockar på min uppmärksamhet, och de är värda att undersöka då de kan låsa upp dörrar, stänga av fällor och ge mig tillgång till nya förmågor. För att hacka mig in i dem behöver jag lösa ett slags minispel på tid, och för det mesta är de långt ifrån enkla. Spelen är inspirerade av upplägget i det ursprungliga Yars’ Revenge och går ut på att jag ska manövrera min Yar (som den kallas) och förinta motståndarna på skärmen.

En kort stund in i spelet lyckas Emi hacka sig in i en dator vars innehåll lär henne bemästra nya förmågor. Dessa datorer finns utspridda lite här och var i QoTechs högkvarter och låter mig göra allt från att skjuta energiklot från händerna till att studsa på väggar och glidflyga. Det är trevliga förmågor som kommer till nytta i såväl de olika miljöerna som de strider som inträffar då och då. Utöver dessa egenskaper har Emi även möjligheten att utrusta sig med olika uppgraderingar. Dessa går också att hitta runt om i spelvärlden och låter mig låsa upp nya funktioner, förstärka de jag redan har, stärka min hälsomätare eller till och med öka mängden belöningar jag får från besegrade fiender. Utbudet är generöst och manar till strategiskt tänk då jag bara kan aktivera ett visst antal samtidigt.

Minispelen varierar i utformning, och det finns en enorm mängd av dem för att inte trötta ut spelaren. Till en början kan målet vara något så enkelt som att jag ska sikta och avfyra raketer mot en specifik punkt, men efter ett tag ökar svårighetsgraden och det introduceras fiendeskepp, missilregn, oförstörbara väggar och mycket mer. För det mesta är det roliga spel, men då och då är de så vansinnigt svåra att frustrationen växer för varje nytt försök. Detta blir dessutom lite extra påtagligt då Emi förlorar hälsa varje gång jag misslyckas. Som tur är finns ett ”odödlighetsläge” att aktivera, och det händer att jag aktiverar det när jag känner mig mätt på spänning.

Yars Rising är ett spel som går att avnjuta oavsett om du är ny på banan eller ett fan av de äldre spelen. Det har en del inslag som hade kunnat göras bättre, men dessa balanseras allt som oftast upp av bra motsvarigheter. Exempelvis livas de något enkelspåriga miljöerna upp av mycket action, skränigt röstskådespeleri varvas med stämningsfull musik och spartanska fiender vägs upp av spännande bossfighter. Det är en underhållande upplevelse, men framför allt ett intressant steg för en gammal spelserie.