Recension: Yakuza Kiwami 2 [PS4]
Under det gångna året har det onekligen blivit en hel del Yakuza-spelande för mig, då jag efter lanseringen av Yakuza 0 (8/10) och Yakuza Kiwami (8/10) bestämde mig för att faktiskt köra igenom hela serien.
Yakuza 2 fattades dock på meritlistan då det tidigare bara fanns tillgängligt på PlayStation 2, men med lanseringen av Yakuza Kiwami 2 har jag kunnat komplettera den totala Yakuza-upplevelsen.
Detta spel tar vid ett år efter den dramatiska uppgörelsen från slutet av föregångaren, men hoppet om stabilitet i Tojo-klanen är fortfarande en bra bit borta. Direkt i början av spelet blir den relativt nytillsatta ordföranden Terada mördad av Omi-alliansen från Osaka, och på nytt bubblar det ett potentiellt krig mellan mellan de östra och västra familjerna.
Kiryu hamnar som vanligt mitt i smeten trots hans försök att distansera sig från toppskiktet och skickas till Osaka i ett försök att mäkla fred mellan familjerna. Det står snabbt klart att mordet är ett resultat av inre stridigheter inom Omi, och denna maktkamp är något som kommer att påverka hela den japanska undre världen.
Det finns som sagt ingen brist på dramatik i upplägget, och i vanlig ordning skildras allting med en nitisk detaljrikedom och påtaglig stämning. Långa dialogsekvenser som både är långsamma och pulshöjande på grund av vad som står på spel är Yakuza-spelens signum, och Kiwami 2 ligger helt klart i toppklass.
Spelet har moderniserats ganska dramatiskt både jämfört med originalspelet och första Yakuza Kiwami, då det använder sig av spelmotorn från Yakuza 6: The Song of Life (7/10). Det innebär att många av systemen finns kvar från detta verk både när det gäller grafik, fysikmotor och erfarenhetssystem, och det är helt klart välkommet. Det är inte riktigt lika polerat överlag som Yakuza 6, men för att vara en nyversion är det en riktigt gedigen produkt.
Det är glädjande att lägga märke till att det var i detta spel som skaparna började hitta sin ton i berättandet. Därför kan du förvänta dig mängder av skruvade sidoberättelser inbäddade i den gravallvarliga huvudberättelsen. Jag har till exempel hamnat i situationer som involverar vuxna män vilka gillar att klä sig som spädbarn, och även extraknäckt som röstskådespelare i ett fiktivt spel.
Som vanligt finns det väldigt genomarbetade sidoaktiviteter som är otroligt lätt att fastna i, istället för att driva berättelsen framåt. Om du gillade klanstriderna som introducerades i Yakuza 6 kan du glädjas åt att detta även har introducerats i denna nyversion. Jag lyckades aldrig fastna vid detta dock, och lyckligtvis är det i princip helt frivilligt att sysselsätta sig med detta.
Min personliga favorit är dock klubbverksamheten, som denna gång har expanderats till en tävling mot andra klubbar i flera divisioner. Klubben med de största intäkterna får möjlighet att utmana mästaren för att få chansen att gå upp till nästa division. Jag har tillbringat åtskilliga timmar med detta underhållande minispel, och kommer inte att sluta förrän jag står på toppen.
I originalspelet har en av seriens favoritkaraktärer Majima en roll som utspelar sig mest i bakgrunden, men utvecklarna har i och med denna nyversion faktiskt skapat en separat kampanj där du får spela som den ökände och smått galne familjebossen. Dessa kapitel låser du upp parallellt med att du gör framsteg i huvudkampanjen, allt för att undvika att förstöra överraskningar i berättelserna.
Yakuza Kiwami 2 är som sagt ett otroligt genomarbetat projekt, även om en del punkter påminner spelaren om att källmaterialet är lite äldre. Det finns till exempel inte lika många sömlösa övergångar mellan inomhus och utomhus som det finns i Yakuza 6, och det finns en hel del dialog som inte är talad.
Detta är dock mer regel än undantag i Yakuza-serien hittills, så det märks mest som en kontrast för att detta infördes i senaste spelet. Bortsett från detta är det helt klart en av de starkare delarna i serien, och ett måste, även om du har spelat originalet redan.