Recension: Yakuza 6: The Song of Life [PS4]

Det är svårt att inte fatta tycke för Kazuma Kiryu. Yakuza-seriens huvudperson lyckas framstå som god och rättvis samtidigt som han har varit en av de högst uppsatta inom den japanska maffian. Bara det faktum att denna protagonist lämnat yakuzan bakom sig för att driva ett fridfullt barnhem talar för hur godhjärtad han egentligen är, även om han har lite väl lätt att hamna i bråk och kriminella verksamheter emellanåt.

Efter att ha avtjänat ett tre år långt fängelsestraff beger sig Kiryu hem för att träffa sin 19-åriga adoptivdotter Haruka, som tyvärr visar sig ha försvunnit spårlöst under tiden han spenderat bakom galler. Efter lite detektivarbete i Tokyo får vi snart den hemska nyheten att hon blivit påkörd av en bil och hamnat i koma, med den underliga detaljen att hon hittades med en liten bebis i famnen vid olycksplatsen – har Kiryu blivit morfar utan att veta om det?

Det är lika fascinerande som komiskt att se hur lätt Kiryu hamnar i bråk. Inte ens när han tillsammans med en bekant besöker barnavdelningen på sjukhuset lyckas han hålla sig undan handgemäng. I ett försök att bevisa att han minsann är ansvarstagande nog för att ha vårdnaden om den lilla bebisen, hamnar han i slagsmål med sin vän. Ungen tittar förskräckt tittar på, och resultatet blir blodiga knytnävar samt en handfull sönderslagna spjälsängar.

Situationer som denna inträffar gång efter gång på ett märkligt underhållande sätt, och även om det ofta känns knasigt, är det alltid lika kul att se hur vår protagonist oväntat dras in i konflikter. Det är lätt att slåss och actionscenerna är spektakulära, oavsett om de utspelas på gatorna eller bland barnsängar. Jag hade dock gärna sett lite mer djup i stridssystemet, även om det aldrig blir särskilt enformigt.

Kiryu har en kuslig talang för att hamna i slagsmål överallt hela tiden.

Jakten på svar om vem som körde på Haruka, samt vem bebisens far är, för oss till ett vackert kustsamhälle i Hiroshima, dit Kiryu tar med sig det nyfunna barnbarnet. Det är imponerande hur väl spelet lyckas fånga atmosfären från såväl Tokyo som denna hamnstad. Detaljrikedomen i allt från hyllvaror i trånga snabbköpsbutiker och de ikoniska dryckesautomaterna, till hur hela gator och stadssiluetter upplevs känns verkligen autentisk och omfamnande. Hiroshimadelen hade gärna fått vara lite större och fyllts ut med fler sidoaktiviteter, men det är fortfarande en ren fröjd att vistas där.

Kiryus förmåga att hamna i bråk trasslar snart in oss mitt i ett krig mellan olika yakuzafalanger, triader och andra kriminella organisationer. Även om berättandet blir lite långsamt emellanåt är det ändå handlingen som är titelns klart starkaste kort. Karaktärerna känns levande, och trots att de beter sig som lustiga kufar emellanåt, har även de skrikigaste personerna alltid ett djup och spännande sidor som får mig att tycka om dem.

Trots det påtagliga mörkret i berättelsen finns alltid en gnutta humor med i bakgrunden. Utöver mängder med lustiga sidouppdrag och andra aktiviteter i form av minispel, vävs även komiskt överdrivna inslag i sann japansk anda in i allt jag gör. Exempelvis skrattar jag högt varje gång Kiryu langar över sin bebis till första bästa främling för att kunna slå ner ett par gängmedlemmar obehindrat. Eller när ett bakhåll plötsligt förvandlas till en rugbymatch där barnbarnet motsvarar bollen som kastas runt mellan Kiryus vänner.

En av alla roliga sidoaktiviteter att roa sig med är att bygga upp en klan som slåss åt dig i stora gatuslagsmål.

Som nykomling till serien går det lätt att komma in i såväl handling som spelsystem, men jag skulle ändå rekommendera att du kollar in Yakuza 0 (8/10) eller Yakuza Kiwami (8/10) först om du inte redan upplevt dessa. Är du däremot redan frälst i serien, är Yakuza 6: The Song of Life en given fortsättning som bjuder på mer av det bästa, samt fantastiskt älskvärda karaktärer.