Recension: Yakuza 0 [PS4]

Yakuza-serien har hängt med ganska länge i PlayStation-historien nu, med lite drygt tio år sedan premiären i väst på PlayStation 2. Jag har länge varit försiktigt nyfiken på spelen, men eftersom jag inte hoppade in från start har det många gånger känts som ett lite för omfattande projekt att ta mig an.

I och med Yakuza 0 har jag dock haft möjligheten att ge mig in i den komplexa berättelsen, då det kronologiskt sett utspelar sig innan de övriga spelen. Och vem skulle inte vilja ta en resa till 80-talets Japan?

När berättelsen börjar får vi bekanta oss med en ung Kazuma Kiryu, som livnär sig som indrivare åt en lånehaj med kopplingar till Dojima-familjen i Tokyo. Han får ett till synes enkelt uppdrag där han ska kommunicera med en låntagare som inte har följt återbetalningsvillkoren, men komplikationer uppstår. Kiryu lämnar sitt offer ordentligt mörbultad, men får snart höra på nyheterna att mannen har påträffats skjuten till döds. Denna nivå av uppmärksamhet uppskattas förstås inte av ledningen i Dojima-familjen, och det står snart klart att Kiryu är en bricka i ett större maktspel inom klanen.

Spelet nöjer sig dock inte med att skildra Kiryus problematiska situation, utan vi får även följa Goro Majima i vissa kapitel. Han är, i mina ögon, spelets stora höjdpunkt när det kommer till det omfattande karaktärsgalleriet, och när vi lär känna honom är han en framgångsrik klubbägare i Osaka. Han har dock en lång och brokig historia bakom sig som yakuza, och försöker köpa sig tillbaka in i den inre cirkeln med hjälp av intäkterna från klubben.

Trots att Majima är klubbägare, hittar han ändå tid för de viktiga bitarna i livet.

Majimas del av berättelsen innehåller en väldigt god dynamik, då det dels berättas en del om hans förflutna men även om varför han uteslöts från familjen från början. Osaka-kapitlen bjuder också på många av de mest intressanta birollerna, och har överlag ett bättre berättartempo. Kiryus del av berättelsen lider av en del perioder som är lite för långsamma och händelselösa.

Det hela utspelar sig i delvis öppna spelområden, där du kan vandra runt i några kvarter i Tokyo och Osaka. Det känns till en början som snålt tilltagna platser till ytan sett, men de är båda fullpackade med sidoaktiviteter som snabbt börjar konkurrera om din uppmärksamhet. Det kan handla om allt från minispel, som biljard eller karaoke, till små sidoberättelser som aktiveras när du träffar specifika personer i staden. Dessa sidospår skildras oftast med en träffsäkert dråplig humor, som skapar en härlig kontrast till den oftast gravallvarliga huvudberättelsen.

När Kiryu eller Majima inte är involverade i tunga dialogsekvenser är de vanligtvis sysselsatta med utdelandet av tunga käftsmällar. Slagsmålen är intensiva, arkadaktiga och väldigt underhållande. Det krävs sällan någon direkt taktik, om du inte kör på de högre svårighetsgraderna, utan det handlar mer om att hamra på knappar och se galenskapen utvecklas på skärmen. Det är något speciellt med att ena minuten bevittna en mörk dialogsekvens om människohandel, för att minuten senare plocka upp en motorcykel med dina bara händer och svinga den som ett slagträ.

Kiryu försäkrar sig om att folk inte missar budskapet på reklamskylten.

Det finns tyvärr mycket i spelet som känns kantigt och föråldrat, och detta hänger troligtvis på att spelet även släpptes till PlayStation 3 i Japan. Stadsmiljöerna har en väldigt varierande detaljrikedom, och vissa områden ser riktigt risiga ut. De förrenderade berättelsesekvenserna ser ibland fantastiska ut, men det skapar också en skarp kontrast till hur spelet ser ut när du kontrollerar det hela. Styrningen känns också väldigt kantig emellanåt, och påminner om hur spel kunde kännas under PlayStation 3-tiden.

Det är dock svårt att hacka för mycket på ett spel som erbjuder så mycket underhållning på så många nivåer. Jag hade ibland stora problem att ta mig vidare i berättelsen eftersom jag var så förtrollad av flera av sidoaktiviteterna. I synnerhet finns det ett system där jag kan ge mig in på fastighetsmarknaden och börjar köpa upp områden i staden, vilket skapar välbehövliga intäkter i kassan. Själva systemet i sig är ganska enkelt, men det finns något där som verkligen satte krokarna i mig när jag väl tog kontroll över mitt första område.

Tack vare Yakuza 0 har jag fastnat för en spelserie som jag från början hade mina misstankar om att jag skulle gilla, och nu har jag börjat överväga att koppla in min gamla PlayStation 3 för att komma ikapp i serien. Jag upplever spelet som en utmärkt startpunkt om du ännu inte har hoppat in, då jag inte känner mig vilsen på några berättelsepunkter. Jag har förstått att det finns en del referenser i spelet som har gått mig över huvudet, men ingenting som har påverkat min förmåga att njuta av denna underbara maffiaberättelse.