Recension: Xenoraid [PS4]

När det gäller rymdskjutare spelade jag betydligt fler sådana för 25 år sedan när spel som Xenon och R-Type dominerade genren. På senare år har jag haft för dåligt tålamod att sitta superkoncentrerat och ducka kulregn. Xenoraid är en rymdskjutare av arena-typen, där allting händer på en skärm, och du kontrollerar fyra skepp som ska försvara jorden från en utomjordisk invasionsstyrka. Skeppen utrustas individuellt med nya vapen och specialförmågor, och det finns ett tekniklabb där uppgraderingar som gäller hela flottan sker.

Det första som slår mig är hur bortskämd jag blivit med två analoga spakar i spel som PixelJunk Shooter eller Super Stardust. Här kan du bara sikta uppåt eller snett uppåt om du skjuter medan du rör dig i sidled. Det blir en frustrerande begränsning, eftersom du verkligen behöver hela skärmen för att ducka fiender, deras skott och asteroider som glider i vägen. Som om inte det vore nog blir de lite större skeppstyperna på senare banor sega och ännu mer svårhanterliga.

Det finns en berättelse, men den är tunn som silkespapper och berättas mellan banorna med några fult tecknade figurer och styltig dialog. Det enda intressanta mellan banorna är reparation av dina skepp och ett par uppgraderingar när du har råd. Piloterna i varje skepp går upp i rang när de överlever och ger en välbehövlig bonuspeng att handla för, men skulle ett skepp förstöras på en bana får du köpa ett nytt och då styrs det av en ny fänrik.

Någon mer omfattande labbrapport än så här får du inte

Nu låter det kanske som att jag avskyr spelet, men så är det faktiskt inte. Spelets absolut största styrka är att både berättelseläget och överlevnadsläget låter mig kontrollera flottan med upp till fyra spelare, och spelet lyfter ganska många snäpp när det spelas i goda vänners lag. Överlevnadsläget finns i fyra svårighetsgrader och där utrustar du dina skepp från början och ser hur länge du klarar dig och självklart ackompanjeras detta av en poängtopplista.

Ganska snart upptäcker jag att försvar och överlevnad är den bästa offensiven och koncentrationen fokuseras på skeppets närområde istället för på fienderna. Att vapnen överhettas tycker jag är ett stort irritationsmoment, och borde med fördel ha utelämnats. Visst blir det lite taktik med skeppsbyten när vapnen överhettar, men jag tycker att det vore bättre att höja svårighetsgraden istället och tvinga mig att byta skepp när det ådrar sig skada.

När jag klarar en värld stör jag mig oerhört på att mina piloter, skepp och uppgraderingar suddas ut och jag måste börja på ny kula. Jag antar att det var ett enkelt sätt att balansera svårighetsgraden, men blir istället en av mina största besvikelser. En annan blir att jag inte kan gå tillbaka och spela om en bana när jag väl börjat på en värld. Jag måste spela alla banorna sekventiellt, även om jag går tillbaka till en värld jag redan klarat.

Enkel och retrodoftande men passande grafik

Som helhet är det en småtrevlig skjutare som påminner mig om svunna tider av slukade femkronor i arkadhallar, men som dras med en del designmissar. Gillar du att spela soffläge med vänner kommer spelet att bjuda på många glada timmar, men i solo-läge tröttnade jag snabbt.