Recension: XCOM: Enemy Within

Den allra värsta fienden är oss själva, sägs det. Sällan är det så sant som i expansionen till fjolårets mest lyckade nytolkning av en klassiker – strategispelet XCOM: Enemy Unknown. För den som händelsevis missat det spelet kommer en kortare förklaring över vad det är, innan jag går in på vad expansionen introducerar för nyheter.

XCOM: Enemy Unknown är något så sällsynt som en nyversion av ett klassiskt PC-spel som faktiskt lyckas behålla både känslan och spelmekaniken samtidigt som det förfinade originalets grundidéer. Originalet kom till hemdatorer i mitten av 90-talet och fick ett par uppföljare.

Utomjordingar håller på att invadera jorden, och som en del av den militära styrkan XCOM är det ditt uppdrag att leda en trupp soldater på äventyr runtomkring jordklotet. Att forska, träna soldater och beskydda befolkningen från hotet är delar av de taktiska manövrerarna som behöver behärskas. Nu är det lite mer komplicerat än så, då du som överbefälhavare även behöver hålla koll på länders paniknivå samt balansera det ekonomiska i basbyggande kontra forskning.

Placering och skydd är fortfarande av essens i striderna

Men kärnan i spelet är ändå själva striderna, som utspelar sig på ganska avgränsade kartor. Det är du, din lilla enhet av soldater mot en stor variation av utomjordingar. Att lära sig terräng, placera soldater på taktiska platser och bekämpa fienderna är det grundläggande.

Expansionen XCOM: Enemy Within frångår inte detta koncept särskilt mycket, men det lägger till ett antal nya variabler i ekvationen spelbalans. Ett par av nyheterna är att du ganska tidigt stöter på en helt ny resurstyp som går att samla på sig – Meld. Denna, kombinerat med rätt forskning, kan användas antingen för att ge dina soldater exoskelett eller genmodifikationer. Snabbare, starkare och mer bioniska soldater går att odla fram. Alternativt, soldater i rätt barska mekaniska rustningar.

Mekaniskt förstärkta soldater ger en känsla av makt. Tills fienderna också börjar skeppa ut sådana för att spöa dig.

Nu vore ju allting frid och fröjd om inte även motståndet skärpts till lite. Detta har skett på ett par olika, sadistiska sätt. Dels finns det helt nya fiendetrupper (ja, däribland ett par fiendetyper i rätt hårda, mekaniska rustningar), men även en falang människor som aktivt motarbetar dig. Om du tyckte att utomjordiskt motstånd var lite knivigt att hantera i originalet – vänta tills du möter på en lika vältränad styrka som dina soldater, med likvärdiga genetiska modifikationer och skjutvapen.

XCOM: Enemy Within lyckas med konststycket att addera ett antal nya variabler att hantera – utan att för den delen förskjuta spelbalansen åt fel håll. Det är fortfarande en nervös känsla att ge sig in i strid, då oddsen lyckas att vara fortsatt höga. Där spelet balansmässigt känns lite skevt är i basbyggandet. Att utnyttja dessa nya möjligheter kräver att vissa äldre metoder kanske förkastas, eller behöver prioriteras om. Det går helt enkelt inte att utnyttja allt det nya utan att någonting blir lidande.

En av nyheterna är att dina soldater nu kan genmodifieras och på så vis sparka rymdrumpor ännu hårdare.

På det stora hela är det samma ramhandling som originalet, med slagfält och ett motstånd som är nydesignat eller nybalanserat. Har du spelat Enemy Unknown lär det här kunna bjuda på en hel del nytt motstånd och nya sätt att angripa invasionen på. Är du en nykomling till spelserien är det här en mycket bra inkörsport – då den här utgåvan skeppas med allt extramaterial som släpptes till originalet men till ett reducerat pris. Dock gäller detta enbart till konsol – spelar du på PC behöver du äga originalet då det säljs som en regelrätt expansion till den plattformen.

Tyvärr dras XCOM: Enemy Within, åtminstone till PlayStation 3, fortfarande med en del buggar som även originalet hade. Animationer kan fastna, fiender kan falla genom miljöer och spelet har en tendens att frysa helt i vissa situationer. Då fienders mönster ganska ofta är förutbestämt är det inte säkert att det hjälper att ladda om ett tidigare spel, då samma ”händelse” kan ske igen på exakt samma sätt.

Det är lite synd att buggarna drar ner helhetsintrycket rejält eftersom expansionen faktiskt får spelet att kännas nytt igen. Trots att det är samma ramhandling och övergripande tema förändrar de nya möjligheterna och fienderna spelet fundamentalt. Gamla taktiker behöver bytas ut mot nya. Med lite tur får Firaxis ordning på buggarna, men med tanke på att originalet fortfarande är lika instabilt som när det släpptes håller jag inte tummarna särskilt hårt.