Recension: WWE 2K20 [PS4]

På min tid hette det World Wrestling Federation och kombattanterna hade namn som Hulk Hogan och Randy Savage. Det spekulerades på skolgårdar om det var på riktigt, teater eller en kombination. Storhetstiden får tillskrivas 80-talet och mitt favoritspel i genren, från samma era, är Tecmo World Wrestling till Nintendo.

Sedan var det tyst rätt länge och det är först under 2000-talet karlakarlar som Dwayne Johnson och John Cena dyker upp på min karta. Män i min egen ålder som har använt sin fribrottning som satsbräda in i filmens värld.

År 2000 blev också starten för World Wrestling-serien som brakade igång på Playstation. Det går som bekant fort när man har roligt och vi har nu hunnit fram till det 20:e spelet; WWE 2K20. Så lås dörrarna och göm barnen – det är dags för halvgudar att avgöra vem som är värd att dyrkas!

Med stark övertro på min förmåga inleder jag med några uppvärmningsmatcher utan att sätta mig in i spelets kontroller. Förnedringen är total. Plan B – jag inviterar min son för lite tuff kärlek i digital form istället. Vi har ofta bataljer som påminner om de i spelet och så är det ju uppfriskande med lite ohälsosam far och son rivalitet. Ett tjugotal matcher dråpligheter och några Kalle Anka-utbrott senare kan jag titulera mig högsta hönset.

Nyttjandet av handkontrollens alla knappar faller sig rätt naturlig efter ett tag och mina åtaganden i ringen känns plötsligt mer hanterbara. 2K20 upplevs som mer rättvist med mänskliga motspelare. Givetvis går det inte att komma ifrån att slump- och turfaktorn spelar en viktig roll. Problemet är att om en spelare får övertaget är det ofta en herkulisk utmaning att komma igen.

Det är då av fundamental vikt att hålla sig sansad och prestera ett vältajmat tryck på trekant för att kontra. Hamnar du på golvet i klinch får du tre chanser att tajma ett tryck på x-knappen för att komma upp igen. Har du ätit dig igenom dina två första segment på hälsomätaren och är inne på den sista, rödlysande delen? Ingen fara, det fordras bara extrem flax och ninjareflexer för att återuppstå.

Varje kämpe har sina utvalda specialare och tricks. Spelar du i karriärläget skapar du både en manlig och kvinnlig karaktär att ta dig an världen med. Jag lägger i sann rollspelsanda rikligt med tid på att utforma min duos utseende, tekniker och gester innan jag är belåten. Som spelare får vi följa de två vännerna genom deras skoltid där drömmar om att skapa sig en karriär i WWE växer fram. Karriärläget är en oväntat maffig upplevelse, rent innehållsmässigt och bjuder på nästan 20 timmars speltid.

Trots diverse spellägen där du bland annat kan spela oförglömliga historiska matcher, ta del av en kvinnlig kampanj och konfrontera utmanare online finner jag mig ofta tillbaka i karriärläget. Jag försöker ge Roman Reigns kampanj en chans, fast då jag saknar kunskap och relation till honom följer jag hellre mina egenskapade brottares väg till framgång och rikedom.

Att det finns en legion testeronfyllda titaner och amasoner att låsa upp är självfallet skoj, men faller på att skillnaden de emellan är marginell. För den djupt insatte är detta säkert julafton medan jag känner mig duktig för att jag vet vem Ronda Rousey är.

Jag är både road och frustrerad efter min tid med WWE 2K20. Rent hantverksmässigt ser 2K20 ut som ett framstressat spel som lika gärna kunde ha varit till Playstation 3. Beslutet att efter 20 år göra sig av med sin japanska medskapare Yuke´s var med andra ord inget genidrag. Spelet har sina stunder, men kollektionen av genanta buggar är snudd på oförlåtligt för en studio på denna nivå.

Karriärläget som jag tycker är det mest underhållande inslaget dras med bisarra laddningstider. Att efter en laddningsskärm på 30 sekunder få göra ett val på två sekunder och sedan gå tillbaka till en laddningsskärm i ytterligare 30 sekunder känns så förlegat. Både upplevelsen och varumärket skadas när en produkt skeppas i ett så här bedrövligt skick.

Med tungt hjärta konstaterar jag att WWE 2K20 är ett sämre spel än sin föregångare på alla plan. Det är bara karriärlägets ambition och längd, utöver Hulk Hogan och John Cena, som räddar spelet från ett lägre betyg. Tråkigt när en spelserie tar ett steg fram och två tillbaka.