Recension: World of Final Fantasy [PS4]

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i den japanska tecknarstil som brukar gå under namnet chibi. För mig har små karaktärer med huvuden minst dubbelt så stora som resten av kroppen aldrig sett varken gulligt eller humoristiskt ut. Troligtvis beror min avsky mot chibi-fenomenet på Keiji Inafunes fadäs Mega Man Powered Up. Där tog han den tuffaste actionhjälten under hela min barndom, slängde in honom i en nyversion av originaläventyret och förlöjligade den stenhårde roboten helt genom att göra om honom till en blå liten bebis med extrem vattenskalle. Till råga på allt påstod Inafune dessutom att det alltid varit så här han tänkt att Mega Man skulle se ut.

Av samma anledning var jag extremt skeptisk när World of Final Fantasy visades upp på E3-mässan i fjol. Titeln som skulle bli en hyllning till Final Fantasy-serien, reducerade samtidigt mina favoritkaraktärer från spelvärlden till barnsliga chibi-figurer. Jag hatade det nya utseendet på favoriter som Cloud, Vivi och Terra, men i takt med att alltmer av övriga spelet visades upp insåg jag snart att detta ändå skulle bli ett spel helt i min smak.

Med facit i hand är jag oerhört tacksam att jag inte lät mig luras av karaktärernas horribla utseenden. Min resa genom Grymoire är fullproppad med nostalgi, kära återseenden och humor. Nästan alla karaktärer och platser är lånade från andra spel i serien, men lyckas ändå vävas ihop på ett trovärdigt sätt där inget känns malplacerat eller dittvingat.

Trots minusgraderna och snötäcket är den här bilden full av värme, i alla fall om du minns Final Fantasy VI.

Trots en oväntat stor dos ordvitsar och barnslig humor som verkligen går hem hos mig, är stämningen från ursprungsmaterialen ständigt intakt. Jag vet direkt att jag kommer få träffa Faris från Final Fantasy V när det pratas om att smyga ombord på ett piratskepp, och det känns helt naturligt att stöta på Tifa från del VII uppe i bergen strax utanför en Mako-reaktor.

Höjdpunkten är dock alla vackra miljöer och den suveräna musiken. De färgglada varianterna av klassiska områden är så otroligt stämningsfulla att jag gång på gång stannar till bara för att kolla på utsikten och insupa atmosfären. Detta ackompanjeras av enastående remixer av klassiska Final Fantasy-stycken som verkligen träffar exakt rätt på mina känslosträngar, och jag får på riktigt gåshud flera gånger längs äventyret för att det är så vackert och väcker kära spelminnen till liv.

World of Final Fantasy tar inga större risker och följer mallen för den gamla skolans japanska rollspel. Jag träffar lustiga bybor i fantasifulla städer, letar efter skatter i mystiska grottor och slåss i turordningsbaserade bataljer mot sagolika monster. Visst känns det lite daterat med inslag som slumpgenererade strider i ett spel som släpps 2016, men samtidigt har flera utav dessa element inte använts i stora rollspel på väldigt länge vilket gör att de nästan känns fräscha igen.

Vad som började som en liten hundvalp slutade som det här. Snacka om oväntade hundfoderutgifter!

Största anledningen till att de mest föråldrade mekanikerna ändå fungerar bra i det här fallet beror dock på att en Pokémon-aspekt slängts in i mixen. Alla välbekanta monster jag möter går nämligen att fånga, utveckla och evolvera till en rad spännande former. Jag traskar därför gladeligen runt bland slumpstartade strider och vänder på varenda sten i en öken i hopp om att få tag i en sällsynt Cactuar. När min Babyhemoth till sist utvecklas till en monstruös Behemonster är lyckan gjord, och alla olika kombinationer av monster du kan ta med dig in i strid imponerar till antalet.

Oavsett om du finner tjusning i monstersamlandet, den stämningsfulla världen eller bara är ute efter lite rollspelsnostalgi är detta en underbar saga jag verkligen rekommenderar. Låt dig inte skrämmas bort av den hiskeliga chibistilen eller barnsliga humorn – har du upplevt tidigare delar av Final Fantasy-serien kommer du precis som jag sitta framför teven med gåshud en bit in i äventyret.