Recension: Wolfenstein II: The New Colossus [PS4]

När Uppsalabaserade Machinegames fick ta över ansvaret för den gamla anrika förstapersonsskjutaren Wolfenstein var det lite svårt att föreställa sig vad vi skulle få. Serien har gått en lång väg sedan starten, och flera utvecklare har försökt sätta sin stämpel på verket för att blåsa nytt liv i BJ Blazkowicz och hans kamp mot nazisterna.

I Wolfenstein: The New Order (7/10) fick vi inte bara en riktig actionrökare, utan även en lite otippat djup och välberättad historia som fokuserar på intressanta karaktärer. Allt detta är tillbaka med råge i uppföljaren Wolfenstein II: The New Colossus.

Berättelsen tar vid ganska precis där föregångaren avslutades. Blazkowicz och den övriga motståndsrörelsen stormade Deathsheads fästning, och även om de lyckades så är BJ inte i det bästa fysiska skick man skulle kunna tänka sig. Efter flera månaders läkarhjälp vaknar han dock till liv igen, och i likhet med sjukhusscenen i förra spelet tar det ett tag innan han återfår sin mobilitet.

Han är dock en jäkel på att navigera miljöerna i rullstol, vilket är tur eftersom nazisterna har lyckats hitta motståndsrörelsens hemliga u-båt. Det dröjer inte länge innan hela fartyget dräller av dessa avskum, och det visar sig att Frau Engel ligger bakom denna insats. Att berätta mer än detta upplägg skulle i princip vara en otjänst mot alla som spelar detta verk, för jösses vilken resa spelaren bjuds på.

Underskatta aldrig en människa i rullstol.

Jag tyckte att förra spelet bitvis tog ut svängarna rejält och skildrade en förtjusande galenskap, blandat med ett allvar för att grunda berättelsen och fokusera på karaktärerna och lidandet. I denna uppföljare skruvas allting upp ytterligare några snäpp, men utan att tappa förankringen, och detta är en balansgång utan dess like. Det är en känslomässig berg-och-dalbana som bjuder på allt från avsky för ondskans makter till gapskratt när du tillbringar ett lugnt ögonblick med dina kompanjoner.

Precis som i föregångaren uppmuntras spelaren att blanda smygande med att rusa in med dubbla hagelgevär. De flesta områden har ett eller flera befäl som kan kalla in förstärkningar om du blir upptäckt, och det är därför lämpligt att försöka smyga fram till denna person innan de kan göra situationen svårare än vad den behöver vara. Det är dock enklare sagt än gjort att nå hela vägen fram utan att bli upptäckt, men jag kände aldrig att det berodde på att smygmekanikerna inte är bra nog.

På den tekniska fronten har spelet fått sig en rejäl uppgradering jämfört med The New Order, delvis för att The New Colossus rullar på den senaste id Tech-motorn. Det har lagts mer krut på att skapa atmosfäriska miljöer också, och de lågupplösta texturerna från föregångaren är som bortblåsta. Prestandan håller riktigt bra även under belastning, och trots en del galna strider har jag inte upplevt några problem på bildfrekvensfronten.

Det finns några saker på bilden som sticker lite i ögonen på vår protagonist.

Det råder inga tvivel om att Machinegames vision av Wolfenstein är en förstapersonsskjutare av den gamla skolan. Det är ett bitvis riktigt oförlåtande spel som inte tvekar att slå dig på fingrarna om du inte hela tiden håller dig i rörelse för att undvika fiendeelden. Jag startade min genomspelning på mellannivån, eftersom jag ser mig själv som en relativt erfaren spelare i genren, men innan spelet var slut blev jag tvungen att erkänna mig besegrad och sänka till en enklare nivå. Om du inte känner för att stånga dig blodig mot denna utmaning finns det möjlighet att spela på den enklaste nivån, och där tar du relativt lite skada även om du rusar runt som en blodtörstig galning i striderna.

Det är väldigt svårt att hitta svaga punkter i detta mästerverk, men ett irritationsmoment som är återkommande är det faktum att du oftast behöver plocka upp hälsa, ammunition och sköldar manuellt. I ett spel som är så här snabbt och som förlitar sig på konstant rörelse blir det svårt att jaga efter specifika prylar när du förföljs av hakkorsprydda galningar. Det är ett recept för frustration och ledde till lite för många dödsfall för min del.

Trots att jag hade högt ställda förväntningar på spelet på förhand lyckades ändå Wolfenstein II: The New Colossus slå mig med häpnad fler gånger än vad jag kan räkna upp. Det är inte bara de stora sakerna som görs rätt, utan alla de små detaljerna också. Från början till slut dryper detta verk av klass och kvalitet, som i slutänden gör det värt vartenda litet frustrerande ögonblick jag upplevde.