Recension: WipEout Omega Collection [PS4]

Den fartfyllda serien WipEout har jag hittills endast stiftat bekantskap med i korta sessioner. Det har alltid funnits andra spel som lockat mig eller brist på tid som har gjort att jag inte kunnat investera den tid som spelen egentligen kräver av sin spelare.

Överlag är dock konceptet gjutet för mig som älskar arkadracing innehållande vapen och där fula tricks ofta belönas med en hög position på prispallen. I och med WipEout Omega Collection, har jag fått tillfälle att råda bot på mina synder och fokusera på ren och skär spelglädje, levererat i en sanslös hastighet.

I WipEout väljer jag en farkost som färdas med elektromagnetisk kraft längs banor som är skapta för enormt höga hastigheter, flygplansmansövrar efter hopp och en del skärmytslingar med motståndarna. Det finns en hel del spellägen som varierar mellan rena tävlingsrace, att försöka klara ett varv på banan så fort som möjligt, till att eliminera och mosa dina motståndare med vilka medel som helst.

Ät mina missiler! Jag SKA bli trea i detta lopp!

Paketeringen Omega Collection består av tre delar. där alla blivit finjusterade och uppgraderade till dagens konsolgeneration: PlayStation 4 och PlayStation 4 Pro. Även om jag inte haft möjlighet att utvärdera spelen i 4K-upplösning, är den grafiska uppdateringen påtaglig och lämnar inte mycket att önska. Miljöerna och fartkänslan är kort och gott enastående på alla plan; tävlingarna rusar på i ett bländande tempo utan kompromisser och utsikten över städerna får mig att vilja stanna upp och njuta för varje ny nivå jag äntrar.

PlayStation 3-utgåvorna av WipEout HD, WipEout HD Fury samt Vita-klassikern WipEout 2048 är alla inkluderade i denna samling och lyckas på ett mycket bra sätt fånga känslan från hur det kändes att spela dem när det begav sig. Problemet består dock i att racingspel har utvecklats en hel del sedan dess och att dessa uppgraderade versioner litar fullt på att du längtar efter att spela en äldre version av ett högoktanigt racingspel.

För att vara ett skepp som går på en slags magneträls, känns det lite fladdrigt och flytande när jag försöker kontrollera det genom trånga passager samtidigt som jag försöker tränga mig förbi alla motståndare. Grundinställningen för att accelerera innebär att jag frenetiskt håller ned X-knappen, samtidigt som jag måste trycka ned fyrkant för att avlossa mina missiler mot en motståndare som precis susat förbi mig på magneträlsen.

Avlångt skepp = snabbt, trubbigt och knubbigt skepp=farligt

Visserligen går det att ändra spelets uppsättning av knappar så att jag kan accelerera med R2, skjuta med R1 och kolla bakåt med L2, men då blir det plötsligt svårt att använda sidoraketerna för att klara av de snäva svängarna. Efter ett tags manipulerande, inser jag att den normala uppsättningen funkar bäst och fortsätter att njuta av bländande vackra nivåerna och känslan av hastighet som får mitt ansikte att smälta samtidigt som jag ler.

De nackdelar som jag målar upp med de tre spelen, blästras obönhörligen bort av det som gör WipEout-serien till en så perfekt upplevelse för spelaren som är ute efter höga hastigheter och en del bus med motståndarna. Utvecklarna säger själva att de gjort spelen för att vi ska kunna njuta av höga hastigheter och barnsligt roliga hyss mot våra medtävlande samtidigt som en del öl inmundigas. Personligen betvivlar jag deras utlåtande; visst är det trevligt att studsa mellan väggarna och hamna på femte plats, men den ultimata glädjen består i fullständig dominans på banan. Speciellt när mitt enda uppdrag är att skjuta sönder så många tävlanden som möjligt. Med målsökande missiler.