Recension: White Day: A Labyrinth Named School [PS5]

Fenomenet “White Day” firas i sydostasien traditionellt sett en månad efter alla hjärtans dag, och även på denna dag skall det ges presenter, godis eller liknande till någon man är kär i. Lee Hui-min, nyinflyttad student har fått den briljanta idén att smyga in på skolan efter stängningstid och lämna lite godis (och återlämna en dagbok) i skåpet som tillhör tjejen han är kär i.

I teorin är det ju en jättebra, och väldigt söt, gest. I praktiken slutar det dock med att han lyckas bli inlåst i skolan, och får använda sin klurighet och sina överlevnadsinstinkter för att försöka överleva natten. I skolan, som borde vara tom, finns nämligen en hel del märkliga övernaturliga fenomen och en besatt vaktmästare. 

White Day: A Labyrinth Named School släpptes för ett par år sedan till PlayStation 4, men har funnits i olika format (PC, mobil) sedan 2001. Det märks därför att det är överlevnadsskräck av den äldre skolan, då modernare spel i genren springer varv runt dess relativt trubbiga spelmekanik.

Visst är det till en början lite charmigt att undersöka en tom skola och försöka hjälpa andra studenter (som också tyckte det var en bra idé att bryta sig in i skolan nattetid) med sina upptåg. Men utan några direkta riktlinjer om vad jag ska göra, var saker finns att hitta, kombinerat med att jag bara kan bära på mig ett visst antal föremål så urartar det mesta till frustration efter ett tag. I synnerhet eftersom sparsystemet kräver att jag använder konsumerbara föremål, och det är relativt lätt att råka dö av misstag och därmed förlora en del spelad tid.

En liten bit in, och med vetskapen om att det finns en handfull olika slut, börjar jag förstå varför White Day: A Labyrinth Named School räknas som en klassiker bland överlevnadsskräck. Tyvärr kan det kanske inte placera sig bland de spelen jag räknar som riktiga klassiker, mestadels på grund av lite för repetitiv och omständig spelmekanik. Många av mina problem med spelet beror säkerligen på mitt dåliga tålamod när det kommer till att tvingas spela om spelsekvenser multipla gånger för att jag råkat göra ett litet misstag. 

Trots att White Day känns aningen föråldrat och spelmekaniken aningen åldrat är det svårt att inte bli indragen i dess stämning. Jag vill verkligen se vad fasen det är som händer i den här märkliga skolan, och vill se Lee överleva den längsta och jobbigaste natten i hans liv. 

Tyvärr håller helheten inte helt för mig, mängden frustrerande moment är överväldigande och trots att handlingen och karaktärerna verkar lovande så faller det mesta platt när jag tvingats spela om samma moment ett par gånger. 

Nog för att en nyversion av ett spel bör vara originalet troget så hade White Day mått bra av att uppdateras en smula till modernare standard för spel. Resident Evil-serien skippade kraven på bläckrullar för att få spara, men White Day är fortfarande kvar i den fällan, likaså idén om att stämningsfull skräck kräver en fiende (vaktmästaren) som i alla lägen måste undflys och att jag måste planera mina rörelser minutiöst för att inte dra på mig hans uppmärksamhet. 

White Day: A Labyrinth Named School må ha varit hyllat när det först kom ut, men det har tyvärr inte åldrats särskilt väl i jämförelse med lika gamla spelserier som moderniserats och uppdaterats väsentligt bättre.