Recension: West of Dead [PS4]

West of Dead är i princip precis vad det låter som. Jag är i vilda västern-miljö, jag är död och jag dör om och om igen. Men hur blev det så? Mason, vars röst skådespelas av den mångsidiga skådespelaren Ron Perlman, är fast i en sorts limbo.

Med ett så gott som nollställt minne vaknar jag upp på en krog som fungerar som avstamp för resan till himlen eller helvetet. Det förstnämnda ligger österut, det senare västerut och det är sällan helt klart vart de resande är på väg. På senare tid har problemen hopat sig och allt färre når sina slutmål, något som visar sig ha en koppling till Mason och hans förlorade minne.

Att West of Deads kontext bygger på myter om exempelvis skärselden gör sig väldigt bra i ett spel med rougelike-element, framförallt eftersom det motiverar en hel del repeterande spelprocesser. Efter att ha lämnat krogen där jag startar beger jag mig nämligen själv ut på resan till frälsning eller fördömelse. Nivåerna består av labyrintliknande gångar med olika designinslag beroende på var spelaren befinner sig. Vapen och utrustning finnes och låses upp under äventyrandets gång och kan likt Mason själv uppgraderas för bättre prestanda. Fiender i form av förvildade resenärer och ruggiga bestar dyker upp titt som tätt och det uppstår intensiva strider som följd.

Att dö är, likt genren kräver, lätt hänt och resulterar i att jag vaknar upp på krogen igen. Vad jag får behålla från föregående försök är dock möjligheten att framöver springa på vapnen och utrustningen jag har låst upp. Variationen bland dessa är ett av spelets styrkor och glädjen i att hitta ett vapen man verkligen gillar lyfter nöjet att utforska de annars lite väl spartanskt designade nivåerna. Spelets stil är härligt serietidningslik, och jag undrar nästan om valet av Ron Perlman som röstskådis och den mörka Hellboy-aktiga designstilen är en medveten kombination.

Kontrollupplägget i spelet är tajt och de flesta strider jag går in i förvandlas till Matrix-aktiga experiment i kullerbyttor och snabba ordväxlingar mellan mina och motståndarnas skjutvapen. Mason tar automatiskt skydd bakom gravstenar, trälådor och andra föremål, vilket visar sig vara ett tveeggat svärd. Det händer ofta att jag på väg fram för att avsluta en fiende går lite för nära ett skydd, Mason börjar ducka och Matrix-ögonblicket förvandlas till en lim-fälla.

Utöver att ”ärva” vapnen och utrustningen som jag skaffar mig under resornas gång springer jag ibland även på minnen av olika slag. Mason har som tidigare nämnt ett minne som är ihåligare än en schweizerost, och för att ta mig vidare i handlingen kan jag ta med mig minnena jag hittar till en häxa som tyder dem åt mig. De går att få tag i på olika vis, men det vanligaste är att hjälpa förlorade själar att hitta vidare genom labyrinterna. Tar jag på mig den bördan drabbas jag av en förbannelse som dödar mig vid minsta skråma tills dess att jag har avverkat ett visst antal fiender. Det sätter extra press på mig som spelare men känns både roligt och utmanande, tills man dör och får börja om från början såklart.

West of Dead är stämningsfullt och belönande men kräver en hel del av spelaren. Många försök kommer att behövas för att klara sig igenom labyrinterna, och varje ny motståndare måste tas på allvar om man vill minska risken att åka ut med huvudet före. Om du vet att du har ett kort tålamod kommer det här spelet därför att bli något av en uppförsbacke, vilket framförallt känns när man efter en timmes lång session plötsligt är tillbaka på ruta ett igen på grund av ett enkelt misstag. Har man som jag själv inget problem med det är det bara att dra på sig cowboyhatten och försöka igen.