Recension: Werewolf: The Apocalypse – Earthblood [PS5]

Cahal har lite ilska bubblande inom sig. Ibland kan den komma upp till ytan och då kan saker gå väldigt, väldigt fel. Inte nog med att hans kläder trasas sönder, men hans behåring ökar exponentiellt. Saker som kan trigga Cahal att bli rejält pissförbannad omfattar bland annat miljöförstöring. Cahal är nämligen en varulv, och i Werewolf: The Apocalypse – Earthblood så är varulvarna moder jords yttersta försvarsmekanism.

Werewolf: The Apocalypse – Earthblood baseras på ett klassiskt rollspel från tidigt 90-tal, som utspelas i samma värld som Vampire: The Masquerade och ett par andra rollspel. Där vampyr-rollspelet mer fokuserar på intriger mellan olika vampyrklaner så utgick Werewolf mer från ett miljöaktivist-perspektiv.

Varulvarnas huvudsakliga kamp var mot världens avspiritualisering, industrialisering och korruption. De såg sig själva som moder jords utvalda krigare, med uppgiften att hålla balans. Genom århundradenas gång har det dock inte gått så bra och mänsklighetens tillväxt och exploatering har satt sina spår. 

Cahal och hans lilla grupp av varulvar är lite ilskna över att oljeföretaget Endron håller på att borra upp olja i närheten av deras heliga plats, och förbereder sig för ett angrepp mot platsen. Saker går kanske inte helt som tänkt då det visar sig att Endron är väldigt väl förberedda för att skydda och försvara sig – de verkar nästan veta om att varulvar finns och har skyddsmedel mot dessa. Det hela slutar med att Cahal drar från sin flock med svansen mellan benen och lite tid passerar.

Under ett uppdrag för att sno åt sig lite sprängmedel i syfte att sabotera en annan installation får Cahal vittring om att Endron verkar ha beställt rejäla mängder med silverammunition för att slutligen göra sig kvitt hotet mot deras oljeproduktion, och Cahal får skamset ge sig tillbaka hemåt för att försöka rädda sin flock.

Det märks att Werewolf: The Apocalypse – Earthblood är utvecklat av samma team hos Cyanide som tidigare legat bakom Styx: Master of Shadows och Styx: Shards of Darkness, då det i huvudsak går ut att smyga runt osedd utan att väcka uppmärksamhet. Nu är det inte riktigt lika bestraffande som Styx-spelen, eftersom Cahal har ordentliga förmågor att försvara sig med om det skulle behövas. Det mest bestraffande i att misslyckas med smygande och hamna i strid är den miserabelt tråkiga musiken.

En varulv kan ju klassiskt sett anta ett par olika former och Cahal är inget undantag. För att smidigt kunna röra sig genom världen och smyga runt i byggnader är det enklast att göra så i vargform. Men om han blir upptäckt så flyger kläderna och han blir en rejäl best på två ben.

Strider går oftast att undvika, men när det väl behövs så går det att växla mellan en lite smidigare varulvsform och en mer stryktålig och stark sådan. Inte för att striderna är särskilt utmanande, de känns inte riktigt som spelets huvudfokus, bortsett från vissa mer dramatiska bossfajter. För det mesta räcker det med att hamra på en av två attack-knappar för att nedlägga det mesta motståndet. 

Werewolf: The Apocalypse – Earthblood är inte världens vackraste eller mest djupa spel, vare sig du spelar på Playstation 4 eller 5. Skillnaderna i grafik och uppdateringsfrekvens mellan plattformarna är inte i jämförelse med andra spel som gränslar två generationer och det känns i mångt och mycket som ett spel från förrförra generationen hårdvara. Men det är ett helt klart underhållande, om än repetitivt, spel. Att rollspela eko-terrorists-varulv är trots allt lite uppfriskande. För att verkligen uppskatta handlingens nyanser krävs kanske att man är lite insatt i källmaterialet, för väldigt få begrepp förklaras särskilt väl.