Recension: Weird West [PS4]

Vilda västern, en tid och plats där råbarkade busar ständigt står i kontrast till sheriffer med skinande stjärnor, där hästar och vagnar tar en fram över torra slätter och överlevnad alltid står på agendan. Ända sedan min pappa någon gång under mina tidiga tonår visade mig Sergio Leones mästerverk ”Den gode, den onde, den fule” har jag varit ett fan av westerntemat i populärkulturen.

Precis som i ovan nämnda film har Wolfeye Studios, skaparna av Weird West, jobbat för att skapa ett omfattande karaktärsgalleri, bubblande personkemi och berättelser som vävs ihop med varandra för att skapa en helhet.

Spelet är en något annorlunda tolkning av western-temat och det blandas framförallt ut med övernaturliga inslag à la mörk fantasy och det ockulta, något jag finner som en intressant twist. Spelet inleds i ett mardrömslikt rum med fem stycken mörka tavlor samlade kring några mystiska karaktärer. Plötsligt vaknar jag upp i rollen som Jane Bell, en före detta prisjägare vars son precis blivit mördad av en banditgruppering kallad Stillwaters. För att förvärra situationen blir maken kidnappad av samma grupp och Jane beslutar sig för att återigen spänna fast vapenhölstret och ge sig ut på jakt. Det är en mörk start på berättelsen och jag får genast känslan av att det här spelet inte drar sig för att ta itu med lite svårare ämnen ur olika synvinklar.

Efter ett besök i den närmaste staden ger jag mig så ut på världskartan och börjar utforska min omgivning. Jag får snart ett flertal sidospår serverade också, utöver själva huvuduppdraget, och majoriteten av dessa går att lösa på flera olika sätt. Denna flexibilitet genomsyrar hela spelet och jag överraskas av hur dess upplägg lyckas navigera så fint och effektivt mellan enkelhet och detaljrikedom. Jane Bell är exempelvis bara en av fem spelbara karaktärer, varav alla bär på en egen personlig berättelse om det som spelet kretsar kring. Karaktärerna har alla ett fåtal individuella förmågor som jag kan använda under spelets gång, men de delar på majoriteten och det som jag uppgraderar hos en av dem förs vidare till nästa när jag byter.

Mina uppdrag för mig till många olika platser och olika situationer. På världskartan kan slumpmässiga händelser uppstå under färden och allt från försäljare till illvilliga banditer pockar på min uppmärksamhet. Oavsett om det är antagonister, fredlig lokalbefolkning eller vilda djur kan jag dra fram skjutjärnet för att lösa situationen med våld (vilket inte alltid är så smart såklart). Hanteringen av vapen och förmågor är roligt men lite knökigt och jag känner flera gånger att jag har för få fingrar för att åstadkomma det jag vill i en knivig situation, framförallt när jag möter lite snabbare motståndare som gärna rör på sig mycket. Som tur är kan mina karaktärer rekrytera upp till två datorstyrda karaktärer som inte bara håller mig sällskap, utan även siktar bättre än vad jag gör när det blir bråk.

Ett av Weird Wests ess i rockärmen är att det har ett narrativt djup som sträcker sig längre än att bara ha ett bra manus. Dialoginteraktion och flexibilitet i uppdragslösandet ramas dessutom in av ett ”ryktessystem” där mina dåliga beslut kan få en långtgående effekt i form av ogästvänliga bybor, kamrater som slutar ställa upp eller banditer som hämnas på mig när jag minst anar det. Detta medan bra beslut kan ge mig vänner för livet och en mer medgörlig omgivning. Vad jag väljer att göra är upp till mig som spelare.

Weird West är helt klart ett av de bästa westernspel jag har spelat på länge. Det lyckas med tricket att hålla sig på en överskådlig och lättgreppad nivå utan att behöva skära ner på djup och variation. Lättsmält action med annorlunda tema och finurlig handling är det som erbjuds, och jag sväljer det med hull och hår.