Recension: Warhammer: Chaosbane [PS4]

Företaget Games Workshops olika figurspel har under årens lopp gett upphov till ett stort antal digitala spel. Då deras figurspel har funnits och utvecklats i över 40 år är det därför en djup gryta att hämta inspiration ur när det kommer till spelskapande.

Warhammer: Chaosbane tar avstamp i Age of Sigmars fantasyvärld där trollkarlar, krigare, demoner och alla möjliga sorters oknytt lever för att göra livet surt för varandra. I rollen som alvmagiker, dvärgkrigare, människosoldat eller alvisk bågskytt befinner jag mig i en tid som utspelar sig strax efter ett stort slag.

De hedniska krigarklanerna som går under samlingsnamnet Chaos har tidigare besegrats av en koalition av goda styrkor ledda av krigaren Magnus. I början av spelet får denne en förbannelse över sig, och det är min (och mina eventuella medspelares) uppgift att lösa situationen innan de onda styrkorna hinner återsamla sig för ett nytt anfall.

Spelet är ett action-rollspel där du ur en isometrisk vy utforskar labyrintliknande nivåer fyllda med fiender och skatter. Du kan spela själv eller ta hjälp av upp till tre andra spelare när du tar dig igenom spelets olika kapitel. Under resans gång förbättrar du din karaktär med olika förmågor du lär dig i takt med att du besegrar horderna av fiender. Du kan även förbättra dina odds på slagfältet genom att plocka upp utrustning och föremål som dina fiender tappar när de biter i gräset.

När jag spelar den här sortens spel brukar jag vanligtvis välja krigarkaraktärer, men för att utmana mig själv lite valde jag magikern Elontir. Precis som de andra karaktärerna har jag några mätare som visar min hälso- och energinivå, men även en som representerar uppladdningen till en specialattack. När jag använder mig av vissa av min karaktärs förmågor dräneras energi vilket innebär att jag måste hålla ett öga på mätaren för att inte hamna i knipa när jag som bäst behöver den.

En del av de svagare attackförmågorna fyller lyckligtvis energinivån, vilket gör att jag får alternera mellan dem och de lite starkare för att inte bli utan möjligheter i stridens hetta. När vissa fiender besegras kan de tappa små blodröda klot. Dessa fyller en specialmätare som när den är full låter karaktären aktivera en specialförmåga, vilket i Elontirs fall är ett regn av kaststjärneliknande projektiler som plöjer genom fiendehorden med stor effekt.

Spelet är väldigt strömlinjeformat och smidigt anpassat för att man ska kunna sitta ett gäng vänner och spela på samma skärm. Menysystemet är exempelvis designat på så sätt att om du ska in i menyerna för att ändra dina förmågor eller byta utrustning tar din individuella meny endast upp ett hörn av skärmen. Spelet pausas inte heller utan din karaktär sätts i autoläge och följer snällt efter dina medspelare medan du är inne i menyn och fipplar.

Även onlineläget är flexibelt då du kan springa mellan områden och starta uppdrag oberoende av dina eventuella medspelare. Om någon skulle behöva vara kvar längre i byn för att ordna sina ärenden kan du springa i förväg och börja rensa bland dina fiender utan problem. Att monstren släpper individuella skatter till alla spelare när de dör är även det något som jag uppskattar (minnena från när jag slogs med mina syskon om skatterna i Diablo är nämligen fortfarande starka).

Att spelet utspelar sig i samma djupa och detaljerade värld som Games Workshops figurspel baseras i är ett stort plus som troligtvis kommer att ge fans av dessa mycket nöje, men samtidigt krävs inga förkunskaper för att uppskatta omgivningen. Det är ett stabilt spel som bjuder på många timmars underhållning i form av spellägen så som story mode, boss rush och exploration, framförallt om du spelar tillsammans med några kamrater i soffan.

Bortsett från att det första kapitlet är lite långsamt och att jag hade önskat större attackvariationer hos vissa av fienderna har jag inget mer att anmärka på. Känner du ett sug för action-rollspel har du en väldigt solid kandidat i Warhammer: Chaosbane.