Recension: Warhammer 40,000: Space Marine II [PS5]

Det är nog ingen överdrift att säga att jag inte har någon större investering i Warhammer, oavsett om det gäller fantasyvarianten eller science fiction-världen som målas upp i Warhammer 40,000: Space Marine II. Världarna och berättelserna som skildras är fascinerande, men känns snudd på ogenomträngliga med tanke på alla böcker och annat källmaterial som finns.

Lyckligtvis finns det spel som just Space Marine II, som ger mig en ingång i denna täta fiktiva värld genom att erbjuda en ganska lättillgänglig actionrökare där jag både kan suga åt mig av intressanta teman medan jag klyver horder av anstormande fiender.

Efter att ha varit ganska förtjust i den underhållande föregångaren som numera har hela 13 år på nacken blev jag ganska överraskad när Saber Interactive valde att plocka upp stafettpinnen efter Relic Entertainment gick i graven 2013. Spelet tar vid cirka 100 år efter föregångaren som avrundades med att protagonisten Titus blev anklagad för kätteri, och för att bevisa sin hängivenhet ansluter Titus sig till elitförbandet Deathwatch som står för många av de mest riskfyllda insatserna i kriget.

I Space Marine II är det inte längre orcher som står för motståndet, utan det är de insektsliknande tyraniderna som sköljer över dig med vågor av attacker istället. Det ser bitvis väldigt imponerande ur när stora svärmar rör sig över slagfältet och det ger en rejäl känsla av skala, både för omvärlden, storleken på slaget och hur kraftfulla dessa Ultramarines faktiskt är. Något står dock inte rätt till med uppdragen som Titus och hans allierade får från befälen. De tycks vara för enkla och saknar relevant information, vilket leder till teorier om konspirationer.

Denna utveckling leder till en ganska välkommen utveckling i både berättelse och variation i fienderna du får bekämpa. Själva upplägget i uppdragen verkar dock vara hugget i sten, och är till synes fullständigt förbjudet att ändra på. Utan undantag i varje enskilt uppdrag finns det ett flertal sekvenser där jag måste kämpa mig till en punkt, trycka på en knapp för att aktivera en mekanism och sedan skydda området i en specificerad tid från anstormande fiender. Det är ett enkelt sätt att skapa en dramatisk actionsekvens, det håller jag med om, men det behöver användas mer sparsamt för att vara effektivt, eller åtminstone göras mindre uppenbart att det återanvänds.

Striderna känns dock väldigt tillfredsställande, där jag behöver läsa av varje situation för att hitta en lämplig avvägning mellan skjutvapen och närstrid. Det finns en trygghet i avståndet, men förr eller senare behöver du smutsa ner händerna lite för att återfå sköldar och hälsa. Sköldar kan du enklast få tillbaka genom att parera en attack och kontra med ett pistolskott eller med en avrättning av en fiende som är nära döden. Det är viktigt att hålla koll just på skölden, för när den är borta kan det gå ruskigt fort att bli av med hälsan också.

Även om de stora striderna med tonvis av fiender känns bombastiska blir det ett problem när bildfrekvensen inte längre hänger med som den ska i performance-läget. I många fall håller prestandan sig på rimliga nivåer mellan 50-60 bildrutor per sekund, men när de riktigt stora anstormningarna kommer är det inte sällan att det hamnar mellan 30-40 istället. Denna ojämnhet gör även att det är svårt att få in tajmingen i undanmanövrar och pareringar eftersom det även påverkar kontrollatensen.

Ett stort plus är att hela kampanjen går att spela tillsammans med två vänner, vilket genast höjer underhållningsvärdet på de annars lite enformiga uppdragen. Det finns även kortare sidouppdrag som enbart kan spelas i kooperativt läge, som utspelar sig parallellt med kampanjuppdragen för att ge en annan synvinkel på händelserna. Helt klart en bra idé och något som förlänger spelets livslängd. Om du är lite mer tävlingsinriktad finns det lägen där du får möjlighet att spela matcher med 6 mot 6 i en handfull olika lägen. Här finns även möjlighet att mellan en rad olika karaktärsklasser som alla har sina egna specialförmågor och för- och nackdelar. Det lyckades inte riktigt fånga mig, men jag är samtidigt inte mycket för PVP-delen i flerspelarlägen generellt sett.

När jag summerar upplevelserna från Warhammer 40,000: Space Marine II känner jag att det finns mycket där som är bra, men att det nästan alltid finns ett ”men” med i bakgrunden. Det finns makalöst vackra miljöer och bombastiska stridssekvenser, men prestandan blir ett problem. Striderna är underhållande, men den bristande variationen i uppdragen gör att det inte känns tillfredsställande i längden. Har du ett par vänner som är sugna på motorsåga sig igenom horder av insektsmonster är det dock svårt att säga att du inte borde spela det. Det finns trots allt en kärna som håller väldigt hög kvalitet trots lite smolk i bägaren.