Recension: Warhammer 40,000: Shootas, Blood & Teef [PS4, PS5]

Inom det krigiska universum som Warhammer 40 000 utspelar sig är orkerna något av klassens clown. De är en spelarfavorit med en dedikerad fanskara, har tydligt uttryckta traditioner och ett speciellt sätt att prata (vilket exempelvis kan ses i spelets titel). I Warhammer 40,000: Shootas, Blood & Teef får de stå i centrum när jag krigar mig igenom en tvådimensionell tvåspaksskjutare, full av referenser till figurspelsförlagan.

Det finns fyra olika orker att spela som, och alla är klasser från figurspelet och samtliga har lite olika förmågor och egenskaper. Jag valde en stormboy, vars unika egenskap är att han har en rejäl raket på ryggen. Den används tyvärr inte till att spränga motståndarna med, men den ger en ordentlig skjuts när jag behöver undvika inkommande attacker. Utöver klass kan man även välja vilken klan man tillhör, men det påverkar mestadels karaktärens utstyrsel och färgschema.

Spelets handling är härligt simpel och löjlig, precis som man kan tänka sig att en ork skulle ha skrivit den. En brötig orkledare får för sig att sno min huvudbonad, sparkar ut mig från flygplanet vi färdas i och skrattar åt mitt fall ned mot en planet i fullt kaos. Jakten på hämnd börjar direkt, men för att få tag i den skyldige behöver jag kriga mig igenom mängder av motståndare från olika fraktioner.

Shootas, Blood & Teef är trevligt designat rent utseendemässigt och som van figurspelare känner jag genast igen alla inslag som är direkt hämtade från förlagan. Nackdelen med det upplägget är att man inte direkt blir överraskad av vare sig miljöerna man färdas igenom eller motståndarna som fyller rummen när jag gör entré. Tung metalmusik hamrar spelet igenom och även det bidrar till att spelet kanske känns allt för invaggat i en bild av vad de som gillar figurspel förväntar sig av ett spel med det här temat. Intrycket av ljud och bild blir därför lite tunn och förutsägbar i mina ögon, även om jag i grunden gillar temat och förlagan.

Under spelets gång möter jag en stor mängd fiender och det är då det huvudsakliga inslaget inträffar, nämligen intensiva eldstrider med många deltagare. En av orkernas favoritvalutor är tänder, och då och då finner jag en låda fylld av dem. Dessa går att spendera på lite olika vapen (fördelade i olika vapenklasser) men även på lustiga små hattar för den som tilltalas av sånt. Vapnen fungerar på olika sätt, men tråkigt nog känns det som att de skulle ha behövt utvecklats lite mer för att ge en känsla av variation. Tanken är nog att de ska möjliggöra olika strategier, men spelets upplägg gör inte riktigt att deras unika egenskaper får tillräckligt med utrymme för att göra någon större skillnad. Istället blir det mängden skada de gör som blir det avgörande för mig när jag väljer.

Motståndarna jag tar mig an varierar som nämnt under spelets gång, men även där känns det inte riktigt som att man har fått till variationen på det sättet jag hade önskat. Många motståndare reagerar sent, skjuter långsamt och andra nöjer sig helt sonika med att bara springa efter mig för att leverera en närstridsattack. Problemet med de sistnämnda är att man i den här sortens spel sällan står still, vilket gör deras funktion lite mindre värd. I sin helhet fungerar striderna helt okej, men det finns ganska mycket att önska för att få dem mer underhållande.

Slutprodukten är ett spel som jag kan tänka mig passar den riktiga ork-fantasten, men kanske inte så många utöver det. Det funkar som ett lättsamt spel att dra fram för en lördagskväll med kompisarna, men det krävs lite mer tanke bakom upplägget för att verkligen få det att göra ett intryck.