Recension: Warhammer 40,000: Darktide [PS5]

I framtiden finns det bara krig, en klassisk kontext för Games Workshops figurspelsuniversum Warhammer 40,000. Men medan stora arméer kämpar i leran och blodet på slagfälten runt om i universum förekommer det andra mer diskreta konflikter. I Warhammer 40,000: Darktide har den enorma och intrikata staden Tertium ett illaluktande och akut problem. Kaosguden Nurgle har fått in sin stinkande fot i dörrspringan, ett faktum som inkvisitionen inte tänker acceptera.

Med en egenskapad karaktär börjar jag spelet inlåst på ett rymdskepp. Som en av många brottslingar har jag en skuld till imperiet som endast kan betalas genom min avrättning. Men plötsligt händer något som omkullkastar mitt till synes blodiga öde, i alla fall för en stund. Skeppet blir attackerat, och under kaoset som uppstår lyckas jag inte endast fly, utan även rädda en av mina högt uppsatta ”fångvaktare” på köpet. Som tack får jag en chans till, men även den riskerar att sluta i ond bråd död.

Inkvisitionens lösning på Tertiums problem är nämligen att skicka in otaliga mängder underutrustade insatsstyrkor bestående av före detta fångar, religiösa fanatiker, avdankade krigsveteraner och andra tillgängliga individer. Tillsammans med tre andra spelare utgör jag en sådan insatsgrupp, och det är vi som ska ta oss in i staden, rensa omgivningen på demoniska hantlangare, utföra uppdraget och helst ta oss levande därifrån också.

Med Darktide har studion Fatshark fortsatt sin serie av lagskjutare, och spelet har ett upplägg som är snarlikt deras tidigare Warhammer: Vermintide-spel. Vid det här laget har utvecklarna blivit oerhört skickliga på konceptet och jag märker tidigt hur finslipat det här spelet känns gentemot de tidigare titlarna som visserligen var välgjorda, men inte riktigt lika strömlinjeformade i mina ögon. Exempelvis uppskattar jag hur man har bytt föregångarnas fyra ”fasta” karaktärer till fyra fristående. På så vis kan man inte bara skräddarsy flera aspekter av sina karaktärer, utan även öppna upp för lite mer flexibla laguppställningar inför varje uppdrag.

Spelet har i nuläget fyra olika karaktärsklasser med lite olika upplägg. Personligen upplever jag inte att klasserna har några utpräglade individuella styrkor eller svagheter, utan valet kretsar mer kring vad jag tycker är mest underhållande att spela som. Alla har tillgång till ett varierat utbud av vapen som delvis överlappar med varandra, men även innehåller några för klassen unika val. Däremot har varje klass ett helt unikt utvecklingsträd där jag på ett flexibelt sätt kan forma vilken sorts fokus min karaktär ska ha. Jag faller snabbt för Psykern, en slags futuristisk trollkarl vars krafter kan göra ordentlig skada men samtidigt riskerar att spränga sig själv i luften om jag tappar kontrollen över dem.

Det finns ett relativt stort antal uppdrag att välja mellan, och medan alla har olika delmål avslutas de alltid med ett något mer intrikat mål som blir den slutgiltiga utmaningen för gruppen innan vi klarar nivån. Uppdragen börjar nästan alltid lugnt, men bara några minuter in börjar de komma, vågorna av fiender som ska sätta stopp för vår framfart. Små ettriga fiender varvas med specialfiender och bossar, och det gäller verkligen att jobba som ett team för att lyckas hålla gruppen levande. För att uppmuntra till ett aktivt lagarbete har man bland annat tagit till några små men smarta knep. Exempelvis laddar ens sköld upp snabbare i närheten av lagkamrater, men vi kan även ta del av olika bonuseffekter som kickar in när vi röjer som effektivast tillsammans.

Det är en fröjd att jobba sig igenom nivåerna tillsammans, mycket på grund av de raka men varierande spår som utgör dem. Många gånger ska vi bara ta oss från punkt A till Punkt B, men det blir sällan en lugn stund. Det är utmanande och tillfredsställande på samma gång, men även när jag förlorar känner jag ett starkt sug att ge mig in i fighten igen, ett säkert tecken på att balansen är helt rätt. Den utmärkta känslan i såväl vapen som egenskaper bidrar mycket till helheten, men det är tillsammans med de varierande fienderna, uppdragen och nivåerna som upplägget verkligen glänser till.

Ett av spelets mest imponerande drag är hur vansinnigt välpaketerat det är. Nivåerna är inte bara snygga rent visuellt, utan även smart upplagda med miljöer som uppmuntrar till strategisk tänkande och vågade chansningar. Även ljudbilden är fylld med klyftiga lösningar som utöver att rama in upplevelsen skänker en effektivitet till själva spelandet. Ljud som avslöjar vilka motståndare som är i antågande eller varnar mig för fiender som tänker attackera mig är inte bara smidigt, utan nästan livsavgörande. Det ösiga soundtracket komponerat av Jesper Kyd passar dessutom som hand i handske med dess ylande orglar och rivande metalslingor.

Warhammer 40,000: Darktide är utan tvekan en av de vassaste spelupplevelserna jag har upplevt i år. Det är ett snyggt, välbalanserat och framförallt genomtänkt spel vars upplevelse fortsätter att hänföra mig, uppdrag efter uppdrag, genom vinst och förlust. Kriget mot kaos verkar inte ta slut i första taget, och tur är väl det.