Recension: VR Ping Pong [PSVR]

Bordtennis är en sport som jag har spelat sedan barnsben och alltid har uppskattat. Tempot, ansträngningen och det fullständiga kravet på fokus har gjort att pingis är en av de få sporter som jag faktiskt uppskattar att utöva. Mitt intresse för sporten vaknade till liv igen när min son fick smak för bollandet och själv började träna. Självklart har jag deltagit i träningarna och självklart har jag även ”råkat” finnas till hands som motståndare emellanåt.

Eftersom bollsporten är så pass intensiv och snabb, har jag alltid undrat över hur en spelutvecklare på bästa sätt kan försöka fånga känslan av en riktig match. I pingis finns det egentligen bara två saker som är viktiga; vart bollen är och vad för slag motståndaren slår, något som gör en virtuell upplevelse svår att förmedla.

Utvecklaren Reddoll närmar sig konceptet på ett annorlunda och avskalat sätt, något som visar att de är på rätt väg. Om spelet ska hålla samma tempo och hastighet i VR som i verkligheten, krävs en väldigt hög uppdateringsfrekvens för att göra upplevelsen rättvisa. De träffar med huvudet på spiken; den Minecraft-inspirerade grafiken gör underverk för hastighet och flyt.

Förvänta dig inte några höga poäng mot motståndaren…

Tyvärr är det extremt svårt och tidsödande att ställa in kamera och headset på rätt sätt för att förmedla den korrekta känslan av det gröna bordet och placeringen av mitt pingisracket i den virtuella världen. Det tar nästan en halvtimme att prova mig fram och för varje testomgång känns det mer och mer frustrerande. Jag vet inte om det är för att jag är så van vid den äkta känslan eller om spelet bara är onödigt otympligt när det kommer till inställningarna.

När allt känns rätt är det äntligen dags för att testa färdigheterna i några övningsmatcher och det är här som jag upptäcker hur viktigt det är med responsiva kontroller. Tyvärr når inte den obligatoriska Move-kontrollen tillsammans med PlayStation Camera upp till förväntningarna och kraven, utan levererar istället en såsig känsla.

Det är väldigt svårt att avgöra var bollen är i förhållande till mitt racket och spelet kräver i princip att jag tittar ser båda delarna för att avgöra om jag över huvud taget ska träffa bollen. Efter ett antal totala misslyckanden pausar jag och försöker jämföra verkligheten med simulationen. Jag kommer snart fram till att jag aldrig någonsin tittar på mitt racket när jag spelar vanlig pingis, men att den virtuella upplevelsen kräver det av mig. Bubblan spricker.

I den virtuella verkligheten har alla lååååånga armar

VR Ping Pong är inte en simulering av verklig pingis, det står klart. Men efter ytterligare några matcher och en del utforskande av specialnivåerna, kan jag konstatera att det är ett ganska trevligt spel ändå. Lägena som håller sig utanför matcher och försök till simulering är riktigt roande, samtidigt som de emellanåt bjuder en hel del frustration.

På det stora hela är det dock svårt för mig att rekommendera titeln till någon som spelat bordtennis tidigare och njutit av känslan. Mekaniken och hanteringen av VR är ännu inte helt finslipad, och det tycker jag är synd. Konami släppte för många år sedan ett spel till MSX som rätt och slätt hette Konami’s Ping Pong, och den titeln fångade känslan perfekt. Det handlade helt och hållet om tajming och bollkontroll, något som 2017 års VR-upplaga från Reddoll tyvärr missar helt.