Recension: Völgarr the Viking II [PS4, PS5]

Livet som krigare i ett vikingasamhälle var nog aldrig en särskilt enkel affär när det begav sig i slutet av sjuhundratalet. Räder skulle utföras, samhällen byggas och traditioner upprätthållas i en tid då få saker var självklara när det kom till överlevnad. Völgarr, en fiktiv viking i ett spel från 2013, skulle kunna ha ett enklare liv än så, men icke. Frågar du utvecklarna på Crazy Viking Studios är utmaning det bästa som finns, och det i mängder. Elva år efter att det första spelet släpptes har det nu kommit en uppföljare, och med det löften om nya utmaningar för den hårdföre krigaren. Jag pratar såklart om Völgarr the Viking II, och jag har gett mig in i striden.

Min första bekantskap med Völgarr the Viking var under en tågluff för lite drygt fem år sedan. Jag var i behov av ett nytt spel till min PS Vita varpå jag snubblade på denna retrodoftande titel om en viking på äventyr. Efter att ha läst på lite förstod jag att det skulle vara ett utmanande spel, men jag greppade inte hur mycket förrän jag satt där på tåget och bombarderades med spelets tuffa förutsättningar. Med extremt begränsad hälsa, skoningslösa nivåer och grymma motståndare gällde det att ligga i för att komma någonvart. Det var ett klyftigt och väldesignat litet spel, med masochister som målgrupp.

När jag nu startade upp Völgarrs andra äventyr möttes jag återigen tidigt av den betongvägg som är svårighetsgraden, och jag förstod vad som förväntades av mig. Precis som sin föregångare är spelet enkelt upplagt, men det krävs träning och tålamod för att blir den viking som behövs för att klara sig helskinnad genom resan. Völgarr lever nämligen i en tvådimensionell värld där minsta skada snabbt kan leda till en tidig död. Att bemästra hans utrustning och förmågor är vitalt, men det räcker inte långt om man inte även lär sig spelets nivåer med alla dess faror och hinder.

Völgarr startar spelet med sitt svärd, sin sköld och en oändlig mängd med vassa kastspjut. Alla föremålen har olika funktioner, och de kommer snabbt till användning då jag börjar min framfart i ett snötäckt landskap. Svärdet är det effektivaste sättet att ta hand om de horder av fiender som närmar sig, och med några hugg kan jag fälla även de större motståndarna jag möter. Dess begränsade räckvidd innebär dock ett problem, så det gäller att läsa av motståndarnas rörelser för att möjliggöra för skölden att göra sitt jobb i en intensiv närstrid. Även projektiler går att blockera med skölden, men det är lättare sagt än gjort att få till när det behövs som mest. Kastspjuten kommer även de till stor användning när svärdet inte räcker till. Med ett eller annat kast kan jag oskadliggöra svagare fiender på långt håll och många gånger rädda mig från riskfyllda konfrontationer. Att spjuten dessutom går att använda som plattformar (för att nå högre höjder) är en klar bonus.

Kontrollen är tajt i spelet och nivåerna designade för att pressa mina reflexer, mitt ögonmått och mina bedömningar fullt ut. Det finns inte särskilt många nivåer, men spelets svårighetsgrad drygar ut spelets livslängd rejält. Svårbedömda hopp, strategiskt placerade fiender och luriga fällor går att lära sig hantera, men det tar lång tid när varje värld endast har en kontrollpunkt (som oftast är placerad mitt i dem). För att dryga ut antalet smällar som Völgarr kan uthärda kan jag samla på mig rustningsdelar och annan utrustning. Dessa finns gömda i de olika nivåerna och alltid värda ansträngningen att hitta, även om de inte räddar en från det allra farligaste, nämligen bottenlösa gropar.

Völgarr the Viking II skiljer sig inte nämnvärt från sin föregångare, men det gör faktiskt inte så hemskt mycket. Det är ett kompakt men utmanande äventyr för en målgrupp vars drömska ögon ser tillbaka till en tid då en hög svårighetsgrad snarare var regel än undantag, och de gillar det. För en vanlig dödlig kan det här spelet vara lätt att ta sig vatten över huvud med, men om du vill ha en utmaning är det bara att börja simma.