Recension: Voice of Cards: The Isle Dragon Roars [PS4]

Voice of Cards: The Isle Dragon Roars bjuder på en unik upplevelse då världen, karaktärer, färdigheter och föremål alla är uppbyggda av kort. I grund och botten handlar det om ett turordningsbaserat, berättelsedrivet rollspel från den japanska skolan och bakom det står Yoko Taro som du kanske känner igen från NieR-serien.

När berättelsen tar sin början härjar en drake i riket och drottningen utlovar en generös belöning till dem som dräper odjuret. Ash och hans monstruöse kompanjon Mar tar sig an uppdraget då de verkligen skulle behöva lite klirr i kassan.

Till en början njuter jag i fulla drag; stämningen med den torra berättarrösten och den fantastiska musiken förhöjer min upplevelse. Och just musiken är oerhört bra, men tyvärr så återanvänds några stycken lite för mycket och när den femte mellansekvensen mellan kapitlen har samma låt som vid det första tillfället minskar magin något för mig. Det känns verkligen som en tappad boll då en handfull ytterligare musikstycken hade tagit bort ett irritationsmoment. På liknande tema så återanvänds monstertyperna alldeles för mycket som tyvärr är ganska vanligt i rollspelens värld. En ny färg och ett nytt element som de är immuna mot och en ny skadetyp så är det klart. På pluskontot, är bossarna mer unika och framförallt de senare bjuder på en ordentlig utmaning.

Striderna tar plats på en spelplan där levande ljus och tärningar delar utrymmet med korten. Varje omgång får du en kristall som kan användas för att få iväg en biffig specialattack eller helningsmagi, men om du väljer att använda en vanlig attack sparar du kristallen till en kommande runda. Det påminner lite om en förenklad variant av systemet i Bravely Default eller Octopath Traveller och fungerar riktigt bra, även om besluten ofta är ganska självklara. Varje spelbar karaktär kan låsa upp nya färdigheter när de går upp i rang, men i slutändan har samtliga åtta var varav fyra får följa med till striderna. Några av färdigheterna håller inte måttet och jag klarade hela spelet med i stort sett samma uppsättning där jag endast justerade när jag låste upp något nytt.

Berättelsen är ganska rak och enkel, men bjuder på ett par små överraskningar under resans gång. Det finns några moraliska val men jag har svårt att avgöra om de har haft någon större inverkan på berättelsens riktning. Istället får jag känslan av att utgången för det mesta hade blivit densamma oavsett vilket val jag gör. Det finns flera slut att uppleva och jag skulle behöva spela minst ett varv till för att upptäcka allting.

De spelbara karaktärerna är en brokig skara där jag gärna hade sett ytterligare karaktärsutveckling. För det mesta bjuds du på en kort introduktion av deras personlighet när de först kommer med i äventyrarsällskapet, och jag hade gärna sett mer dialog inom gruppen och mer reaktioner från dem på de större händelserna under resans gång.

På det hela taget är Voice of Cards: The Isle Dragon Roars en njutbar upplevelse som har några små skavanker och förbättringspunkter. Jag hade förväntat mig mer melankoli och mörker från Yoko Taro, men ville absolut spela till slutet och se vart berättelsen skulle ta vägen.