Recension: Voice of Cards: The Forsaken Maiden [PS4]

Yoko Taro, Kimihiko Fujisaka och Keiichi Okabe vill ta oss med ut på äventyr än en gång i den kortbaserade spelformen vars grund lades med Voice of Cards: The Isle Dragon Roars (7/10). Det nya äventyret är dock inte en renodlad uppföljare, eftersom ingenting direkt anspelar på det första spelet mer än själva upplägget, utan här berättas en helt ny saga och med helt nya karaktärer. 

Det hela börjar i en en liten grotta, där en ung pojke har restaurerat en båt ett bra tag. Han har länge längtat efter att ge sig ut på havet och upptäcka världen, se vad mer som finns ute i den övärlden han bor i. Helt ensam i grottan är han dock inte, han påträffade en ung flicka sovande på en strand och hon har hjälpt honom bygga ihop båten. Hans enträgna försök att få henne att besöka den närliggande byn har mötts med en stark ovilja från henne, något han funderat mycket över, men inte får något direkt svar på då hon tappat förmågan att tala.

Pojken frilansar lite som allt-i-allo för den närliggande byn, och stämningen där är aningen tryckt. Byborna är resignerade till sitt öde – byn kommer så småningom drunkna under havsytan eftersom den saknar sin beskyddande jungfru. Gamla myter menar på att om en jungfru inte utför en ritual så kommer allt gå åt pipan. Men finns det kanske lite hopp? Kan den stumma flickan Laty kanske vara en nyckel? 

Efter att ha stött på ett märkligt andeväsen får vår hjälte och Laty lite inspiration. Kanske finns det något att lära sig från grannöarna och deras beskyddande jungfrur? Sagt och gjort, paret och andevarelsen ger sig ut på sjön för att försöka hitta sanningen och ett sätt att rädda ön. 

Voice of Cards: The Forsaken Maiden följer i mångt och mycket samma mall som föregångaren – spelet och dess värld är helt uppbyggt omkring kort, från karaktärer, föremål och även spelplanen. Att röra sig runt i världen är att gå från kort till kort, vända på dessa för att se om det är en väg, ett skogsparti eller ett träsk. Det är fortfarande ett fräscht grepp och det är tacksamt att uppföljaren har introducerat lite nya moment ovanpå den stabila grunden. En välkommen nyhet är att det går att aktivera ett snabbare läge, där strids- och kort-animationerna spelar ut markant snabbare, något som uppskattas enormt mycket. 

Striderna är fortfarande lika hektiska och taktiska, och det gäller att hålla tungan rätt i munnen och försöka använda sina färdigheter eller utrustning på bästa möjliga sätt för att lyckas väl. Under resans gång möter jag dels på rejält farligt motstånd, men jag får också hjälp av ett de olika öarnas jungfrur och deras polare. Att snabbt lära sig nya karaktärers färdigheter och hur bäst dessa används i strid gör att striderna aldrig riktigt tappat ånga. Till skillnad från The Isle Dragon Roars känns det dessutom lite mer strömlinjeformat, introducerar ny spelmekanik  och ger mig nya färdigheter i en lite snabbare takt. 

Som förväntat är berättelsen livlig, karaktärerna jag möter besynnerliga och mångfacetterade. Och eftersom Yoko Taro (Nier, Drakengard) haft ett finger med i spelet är handlingen bitvis väldigt mörk och introspektiv. Keiichi Okabe gör som vanligt ett riktigt bra jobb med att tonsätta sagan om den övergivna jungfrun och den ständiga berättarrösten gör sitt bästa för att få mig att kämpa vidare även när sagan är som mörkast med sina små humoristiska kommentarer. 

Voice of Cards-serien har redan efter två spel visat att det är ett bra sätt att berätta kortare, mörka och vackra berättelser på, och jag hoppas Square Enix fortsätter låta skaparna väva historier och introducera mer komplexitet i striderna.