Recension: Vlad Circus: Descend Into Madness [PS4, PS5]

När jag diskuterar skräck inom spelens värld med andra spelintresserade upplever jag ibland att samtalen kan köra fast kring vad som kan definieras som skräck eller inte. Det är ett klassiskt ”fartgupp” i sammanhanget, ibland frustrerande men samtidigt alltid lite intressant att knåda ur olika synvinklar. Man kan komma långt med grafiska våldsamheter, kött och blod, men i slutändan är det alltid stämningen som förvandlar ett grafiskt spel till en skräckinjagande upplevelse. I det pixliga äventyret Vlad Circus: Descend Into Madness blandas inslag från klassisk pusseldeckare med skräck, och resultatet är en mörk nedåtgående spiral.

Spelets titel är en hänvisning till Cirkus Vlad, bildad och driven av den excentriska cirkusdirektören Vlad Petrescu. Sju år efter att cirkusen brann ner under mystiska omständigheter får dess tidigare akter ett varsitt brev. Herr Petrescu bjuder in alla till sin herrgård i bergen, något som snart visar sig bli ett stort mysterium. Var är Petrescu, och vad var syftet med inbjudan? Oliver Mills (eller clownen ”Lazy Ollie” som han kallas av sina kollegor) börjar nysta i det hela, och det visar sig att många mörka hemligheter ligger och glöder i askan efter Cirkus Vlad.

I grunden är spelet ett mellanting mellan ett peka-klicka-spel och ett äventyrsspel, men med teman som skräck, psykisk ohälsa, sorg och mysterielösande. Oliver har som många av sina forna kollegor ärr efter den tragiska branden som inte bara tog ifrån honom hans levebröd, utan även hans sociala tillhörighet. Efter några år på mentalsjukhus blev han utskriven för att genom Petrescus inbjudan snart få upp förhoppningarna om att återfå sitt gamla liv. De psykiska menen finns dock kvar och efter att ha kommit till herrgården börjar de göra sig påminda genom olika inslag under spelets gång.

Huvuddelen av spelet går ut på att utforska sin omgivning, samla ledtrådar och lösa pussel, men det är lättare sagt än gjort. Den nedgångna herrgården är nämligen fylld till bredden med låsta dörrar, mystiska inslag och reliker från den nedbrunna cirkusen. Till råga på det drabbas Oliver stundvis av hemska återblickar och syner som på ett skräckinjagande sätt ramar in utforskandet och höjer spelets faror. I vissa situationer manifesteras hans ångest och panik i form av döda och sargade kroppar som inte allt för sällan jagar efter en, vilket kan leda till att Olivers stresspåslag blir för högt och han tuppar av. Händer det vaknar man upp i sitt rum igen, om än fattigare på vissa föremål.

Det bästa med hela spelet är inte bara hur inlevelsefullt man har vävt ihop dess handling med dess pusselinslag, utan även att man lyckats skapa en riktigt bra balans när det kommer till svårighetsgrad. Nyckeln till spelets pussel hänger nämligen framförallt på ditt minne och associationsförmåga. Genom att undersöka herrgården och dess omgivning, prata med dess gäster och kika i Olivers anteckningsblock går det ofta att klura ut vart jag bör vända mig för att komma vidare. Det finns en balanserad logik kring hur situationer, föremål och handlingar behöver utföras för att jag ska lösa dem, samtidigt som det sällan blir allt för uppenbart vad som behöver göras.

Utöver jakten på ledtrådar händer det som nämnt att Oliver springer på en och annan ond synvilla som vill honom illa. Denna del av spelet känns närmast som en flört med överlevnadsgenren där förvaltning av resurser spelar stor roll. I Vlad Circus: Descend Into Madness syns det bara blygsamt, vilket är lite synd då jag personligen ser potential i att skruva upp det inslaget något. Flörten gör sig närvarande delvis genom den ammunition man har till de fåtal skjutvapen man hittar under spelets gång, men även genom hållbarheten på Olivers närstridsvapen och stormlyktan han bär på. Den sistnämnda används för att jag ska kunna se ordentligt i de mörka miljöer han vistas i. Ju mindre bränsle den har, desto sämre lyser den, så det gäller att hushålla till dess att jag finner påfyllning.

Vlad Circus: Descend Into Madness är något av en pärla vars styrka ligger i en väl avvägd balans mellan dess olika inslag och teman. Berättelsen som bär på mycket känslor och svåra ämnen tar ett stenhårt grepp om mig, framförallt genom det klockrena manuset, men även musiken och den spännande ljudbilden. Spelets visuella egenskaper genomsyras dessutom av en nostalgisk charm som får Oliver och hans vänner att lyftas fram som några av de mest färgstarka karaktärer jag har upplevt det här året. Det här spelet är helt klart ett av de mest involverande jag har spelat i år, och jag rekommenderar det varmt.