Recension: Visions of Mana [PS4, PS5]

Ända sedan Mana-serien kom till som en sorts spin-off på sitt storasyskon Final Fantasy har den levt något av ett tufft liv. Efter att ha fått en relativt stark start har serien kämpat lite med att hitta sin identitet på rollspelshimlen, vilket har märkts på såväl spelarnas omdömen som spelens stundvis plottriga release-schema. Många skulle nog ändå våga påstå att serien sitter på något speciellt, så det lär definitivt finnas en nyfikenhet kring Visions of Mana, den första titeln i huvudserien sen 2006 års Dawn of Mana. Nu är spelet här, och jag har gett mig in i dess färgglada universum.

Spelets handling kretsar kring det stora manaträdet, ett träd vars magiska krafter håller världen vid liv och förser människorna med de resurser de behöver för att överleva. Kruxet är bara att även trädet behöver energi för att överleva, vilket det får av att absorbera livskraften hos ett bestämt antal individer vart fjärde år. I samband med ritualen besöker en älva varje by för att utse de utvalda, vilket ses som en stor ära av invånarna som utöver detta krav lever väldigt sorglösa liv.

En dag hamnar ett ungt par i fokus för ritualen, och den unga riddaren Val får se sin flickvän, Hinna, bli den utvalda. Val, vars uppgift är att eskortera de utvalda till manaträdet, är precis som Hinna glad att kunna ställa upp för sin by, men allt eftersom resan fortgår och nya utvalda ansluter sig till gruppen inser deltagarna att uppdraget kanske inte är så känslomässigt lättsmält som de tror. Tillsammans med Val och de andra beger jag mig ut på en sorts roadtrip där den enskildes öde ställs mot världens i en förvånansvärt oförutsägbar berättelse.

Det är intressant att spelets handling snarare bygger på ett moraliskt dilemma än det klassiska upplägget med tydliga antagonister och hjältar, och upplevelsen blir desto mer udda när den dessutom appliceras på ett så färgglatt och vackert spel som Visions of Mana faktiskt är. För även om Val och hans vänner ständigt lyfter stämningen med sina småbarnsliga personligheter vilar ändå den där knepiga existentiella knuten i bakgrunden. När vi kommer fram till trädet, vad händer med oss då? Med det sagt är spelet självklart inte endast en lång sittning i filosofi, utan mycket annat händer under resans gång också.

Spelets miljöer är ett av dess starkaste kort, och även om de kanske inte innehåller särskilt mycket spännande sett till hemligheter och besöksmål är de fantastiskt vackra. Här och var ligger det föremål eller skattkistor som jag kan undersöka, och här har man underlättat sökandet med bland annat en smidig indikator som subtilt markerar var jag kan leta. Då och då kan jag även springa på någon individ som vill ha hjälp med olika saker. Tråkigt nog är dessa sidouppdrag sällan särskilt spännande, men för lite extra klirr i kassan kan de vara värda besväret.

Under mina resor är det inte helt sällsynt att en eller annan grupp med bestar vill ta sig en tugga eller två av mitt sällskap. För att hantera dem har jag ett lag på upp till tre karaktärer, alla med unika attacker och förmågor som jag låser upp med hjälp av en sorts erfarenhetspoäng. Urvalet av förmågorna mina karaktärer lär sig bygger på vilken krigarklass jag väljer att kategorisera dem som. Med hjälp av olika reliker kan jag låsa upp nya klasser och på så vis testa mig fram med mina hjältar för att hitta de klasser som passar mig bäst.

Striderna i sig upplever jag som en blandad påse, med merparten bra bitar. De är intensiva och fulla med action men blir vid vissa tillfällen ganska röriga med många aktörer som attackerar hur som helst och när som helst utan att jag riktigt hinner uppfatta vad som händer. Då majoriteten av fienderna är små blir de ofta svåra att urskilja i stridens hetta vilket bidrar till kaoset. När jag möter fiender ute i det vilda är striderna oftast barnsligt lätta och motståndarna enkla att låsa i attackmönster, vilket får eventuella strategier att ”dummas ner” till att hamra på någon enstaka attack-knapp. Då och då får jag möta unika, starkare versioner av fienderna, och då blir det desto mer intressant och öppet för strategi. Detsamma gäller de bossar jag möter, men det är synd att de kommer med lite för långa mellanrum bara.

Det finns en del saker jag själv hade gjort annorlunda med Visions of Mana, men det innebär inte att det i slutändan inte är en underhållande upplevelse. Det är ett vackert spel med intressant handling som lider av en något långsam startsträcka och stundvis simpla designval, men när det väl drar igång går allt av bara farten. Det kanske inte kommer att vinna över de som gillar lite tyngre rollspel, men utöver att seriens härdade fans kommer att finna nöje i titeln kan jag även tänka mig att det skulle fungera som en lättsmält introduktion av genren för något yngre spelare.