Recension: Viking Squad [PS4]

Det finns en otrolig charm i att samlas med ett gäng vänner framför ett välgjort, sidoskrollande slagsmålsspel, och en härlig känsla av samhörighet som inte alltid är lika tydlig i andra genrer. Även om spelen ofta är väldigt utmanande brukar titlar som Turtles in Time och Castle Crashers gå hem i alla tänkbara sällskap – och alla i gruppen har alltid precis lika roligt hur dåligt det än går.

Samma känsla tycks till en början infinna sig även i genrens senaste tillskott Viking Squad. Som en plundringslysten viking springer jag runt i vackert handmålade miljöer och slåss mot mjöddrickande isbjörnar och mytologiska monster tillsammans med två vänner. Estetiskt är spelet tilltalande och det mesta i världen har en humoristisk underton på ett charmigt sätt.

Men det tar inte lång tid förrän vi upptäcker att det hela bara är en fasad. Under den fina ytan finns nämligen inte mycket att hurra för, och Viking Squad visar sig snart vara en oerhört frustrerande upplevelse. Det enda spelet lyckas riktigt bra med är att locka fram de sämsta sidorna hos alla i sällskapet, ackompanjerat av en rad ilskna svordomar.

Det finns nästan inget i spelmekaniken som känns särskilt genomtänkt, och titeln genomsyras av en rad dåliga designval. Exempelvis är kontrollen seg som sirap. Det går inte att avbryta påbörjade slagkombinationer och att svinga mitt svärd går oerhört långsamt. Denna kombination resulterar ständigt i att vikingen jag ”kontrollerar” blir träffad av fienderna – trots otaliga försök där jag i god tid försöker hoppa undan eller blockera deras attacker.

Den här bossen är för bra för det här spelet. Stackars krake(n)…

Någon tillstymmelse till variation syns aldrig till, och den enda spelmekaniska skillnaden mot slutet av resan är att frekvensen orättvist billiga dödsfall ökar lavinartat. Jag blir bestraffad varje gång jag försöker återuppliva en medspelare, men har ännu tråkigare om jag blir ensam kvar mot horder av seglivade drauger.

Enda gången jag faktiskt har lite roligt är i de fyra stora bosstriderna, där det tack och lov är ett måste att klura ut deras välgjorda attackmönster. Tyvärr slutar även detta oerhört antiklimaktiskt då sista bossen helt skamlöst kopierar tidigare bossars attackmönster rakt av. Det känns billigt, tråkigt samt extremt fantasilöst.

Viking Squad är fullt med orättvisa inslag och en oförlåtande svårighetsgrad – en kombination som aldrig går väl ihop. Jag skulle kunna klaga i timmar på alla urusla designval i spelet, den föråldrade djupledsförflyttningen eller hur det om möjligt är ännu mer frustrerande att spela igenom ensam. Istället nöjer jag mig med att avråda dig från att spela det så länge du inte är extremt svältfödd på genren. Men då skulle jag hellre rekommendera att du spelar om Castle Crashers eller Scott Pilgrim vs the World en extra gång. Jag lovar, du kommer att tacka mig efteråt.