Recension: Viewfinder [PS4, PS5]

En gång när jag var på fest hade värdparet lämnat framme en kamera som gästerna kunde roa sig med. Det var inte vilken kamera som helst, utan en av den där sorten som spottar ut sig det tagna fotot direkt. Tanken var att gästerna på så sätt kunde ta foton av varandra under evenemangets gång och sätta dem på en närbelägen anslagstavla som en kul grej för värdparet att spara.

I spelet Viewfinder har man tagit samma sorts kamera och gjort den till ett verktyg i ett äventyr fullt med kluriga pussel. Men i motsats till den sociala kontext jag upplevde i det verkliga livet hamnar jag nu istället i en förfallen utopi, med kameran, en telefonkiosk och en digital katt som enda sällskap.

Viewfinders handling är höljd i ett dunkel som är svårt att tränga igenom, men i jakten på en unik maskin har jag i rollen som en namnlös man begett mig in i en sorts virtuell värld. I den har en liten grupp drivna människor jobbat med utveckling av såväl teknik som odling och konst. De är borta sedan länge men har lämnat sin värld bakom sig, redo för mig att utforska. För att ta mig igenom den smått sönderfallande världen kan jag använda mig av foton, bilder och filter för att återskapa eller laga de trasiga miljöerna men även för att lösa pusslen som de forna invånarna har roat sig med. Ett foto på en bro kan till exempel överbrygga ett stup, ett tak kan bli ett golv och så vidare.

Upplägget känns annorlunda från vad jag har upplevt i pusselspel tidigare och känns till en början nästan barnsligt spännande och underhållande. I första delen av spelet använder jag mig mest av fotografier och bilder jag hittar liggandes i de olika miljöerna, men senare dyker det även upp monterade kameror och en alldeles egen kamera som jag behöver bemästra för att ta mig vidare. Begår jag ett misstag kan jag smidigt spola tillbaka tiden för att försöka rätta till problemet.

Enligt handlingen har spelets olika världar fungerat som bostäder åt de tidigare invånarna. Varje område representerar därför en av de olika människorna samt deras forskning och intressen. Pusslen varierar lite grann mellan dessa områden, men jag får inte riktigt känslan av att det är olika personer som har verkat där, huvudsakligen för att många visuella inslag återkommer lite väl ofta mellan världarna. I kombination med spelets lite diffusa narrativ gör det att jag inte riktigt får den involverande koppling till kontexten som jag tycker att spelet förtjänar. Bortsett från de visuella likheterna är världarna ändå trevligt designade och bjuder på en relativt stark mysfaktor.

När det kommer till pusslen finns det ganska många starka kort som bjuder på rejäl huvudbry för min del. Jag uppskattar framför allt hur man leker med perspektiv och djup, men även skojar till det med en hel del lösryckta bilder och annat som mest har lagts till för att lyfta stämningen. Roligast blir spelet fram mot slutet och då framför allt under den sista nivån där jag verkligen sätts på prov. Det finns gott om utrymme för att experimentera med olika lösningar vilket jag efter en stund upplever som något av ett tveeggat svärd. Det är såklart roligt att lattja med olika tillvägagångssätt, men i slutändan känns det stundvis som att jag kan klara mig ur lite väl många situationer med halvdana lösningar. Det blir liksom lite som att jag oavsett formen på en pusselbit kan klämma ner den lite varsomhelst om jag trycker tillräckligt hårt, och då faller hela grundpoängen med pusselmekaniken.

För mig var det här spelet en ganska frisk fläkt för genren, trots att det samtidigt bjuder på en del designval som jag personligen troligtvis hade gjort annorlunda. Upplägget känns fräscht och uppmuntrar min uppfinningsrikedom, men kanske har man låtit spelaren få allt för fri hand om tyglarna. Klart är i alla fall att Viewfinder bjuder på intressanta idéer och hyfsat med nöje. Känner du dig begränsad med den verkliga världens kameror kanske det är hit du ska vända dig.