Recension: Vampyr [PS4]

Läkaren Jonathan Reid återvänder till sin London efter att ha tillbringat tid på frontlinjerna i första världskriget. Minnena från kriget väger tungt på hans sinne, han verkar lite distraherad och frånvarande och märker inte när en mystisk figur smyger sig på honom bakifrån och förändrar hans liv totalt. Allt blir svart, och när Jonathan vaknar upp en stund senare har han fått en ny hunger, nämligen för blod.

Dontnods senaste alster, Vampyr, lånar friskt från viktoriansk skräck, och det märks att författarna har bläddrat i Bram Stokers Dracula vid mer än ett tillfälle, då ett par karaktärer lånat sina namn ifrån denna vampyrbibel.

London år 1918 lider av sviterna av den spanska sjukan, en horribel influensaepidemi som globalt skördade ett antal miljoner liv. I en så pass tätbebyggd och tvivelaktigt renlig stad som London var vid tiden, spred den sig kvickt, och Jonathan Reid i egenskap av läkare med vissa speciella kunskaper dras snabbt in i de frenetiska försöken att hitta en kur eller begränsa spridningen.

Efter att ha undflytt Londons soliga gator hamnar doktor Reid till sist på säker mark i Pembroke-sjukhuset, en plats som får agera ett tillfälligt hem. Här finns förutom den vampyriska doktorn gott om andra läkare, sjuksköterskor och patienter som alla har sina egna liv och problem, och att prata med dessa och försöka pussla ihop deras livshistoria är en väsentlig del i Vampyr. Om nu inte ens hunger tar överhanden och frestelsen att mumsa i sig allihopa blir för stor.

Snabbmat?

Det handlar lite om ens egen moral och hur man väljer att behandla världen – ingenting hindrar dig från att behandla Londons befolkning som snabbmat – tvärtom, det är ett alldeles ypperligt sätt att tillförskansa sig erfarenhet och nya förmågor. Men det riskerar också att göra kvarteren runtomkring lite mer farofyllda att vistas i – det verkar nämligen inte som om Reid är den enda vampyren i London, och kringvandrande frivilligvakter är dessutom glada för att försöka tutta fyr på eller driva pålar djupt in i misstänkta blodiglar.

Pembroke är dock inte det enda området som skildras, Jonathan får även ge sig ut på besök i celebra kvarter som Whitechapel, West End och ett par mörka, dystra hamnkvarter i jakten på en kur och sanningen om vad som hänt honom. Under utforskandets gång tvingas Jonathan ge sig in i närkamp med ett antal otrevliga individer och monster, och stridandet är till en början spelets absolut största svaghet – det är lätt att känna sig alldeles för klen. Men med tanke på att Jonathan är en rätt nyskapad vampyr som inte har full koll på sin styrka och sina förmågor är det kanske helt rätt tänkt, men det är ett frustrationsmoment likväl.

Senare in i spelet, när jag samlat på mig lite mer erfarenhet och skaffat lite nya förmågor och bättre vapen börjar striderna faktiskt kännas underhållande – de har inte alls samma tyngd eller taktiska krav som Bloodborne (10/10), men är inte heller en ren exercis i tryck på alla knappar samtidigt tills du vinner. Förmågorna som Jonathan kan införskaffa sig är rätt varierade och erbjuder ett par olika alternativ till konflikthantering – närstrid, smygande och avståndsbaserade attacker till exempel.

Londons gator är lite omysiga efter solnedgången

Utöver huvudhandlingen och stridande så handlar mycket i Vampyr om att lära känna Londons befolkning lite mer, lindra deras sjukdomssymptom och om de litar på dig tillräckligt mycket, lösa sidouppdrag. På grund av lite ”otur” råkade jag missa alla sidouppdrag i en av stadsdelarna, så jag rekommenderar viss försiktighet.

Dontnod har lyckats skildra ett nedgånget, sjukdomssmittat och levande London i den viktorianska eran och deras ständiga kompositör Olivier Deriviere bistår med sin stämningsfulla musik. De olika stadsdelarna Jonathan besöker har alla olika karaktär, och hade nog varit fulla av liv och rörelse om de inte härjats av epidemin och odöda nattvarelser.

Vampyr är utan tvekan ett av Dontnods starkare spel även om striderna ibland vacklar en smula och laddningstiderna kan kännas smärtsamma. Att de liberalt lånat influenser från äldre vampyrfiktion (även i klassiskt rollspelsformat) och lyckas väva ihop en fascinerande handling som vid ett par tillfällen fick mig att tappa hakan är såklart välkommet.

När eftertexterna rullade förbi behövde jag en paus för att smälta handlingen och vad jag precis varit igenom men lusten att starta en ny vända igenom spelet för att hantera dess sidouppdrag lite bättre börjar göra sig påmind. Dontnod bevisar återigen att de är mästerliga på att, oavsett genre, skapa gripande historier och levande (och odöda) karaktärsporträtt.