Recension: Valley [PS4]

Människans påverkan på miljön är något som alltid är ett hett diskussionsämne; global uppvärmning och miljöförstöring är något som berör oss alla och denna oro återspeglas även i Blue Isle Studios Valley. Här spelar jag en arkeolog som har överlevt en kanotolycka i Klippiga Bergen. Vägen mot räddning går genom en grotta till en vacker dal som verkar lida av någon sorts förbannelse.

Under min vandring upptäcker jag döda träd och djur, och de blir bara fler ju längre jag når. Så småningom får jag syn på en låda med ett militärt utseende som innehåller ett par exoskelettben. Dessa tillåter min karaktär att springa fort och hoppa långt, men det är inte allt. När benen har aktiverats, upptäcker jag att protagonisten kan skjuta projektiler med unika förmågor – de kan få döda ting att komma till liv igen. Jag blir faktiskt rörd när jag slänger ett grönt ljusklot på ett avlidet rådjur för att inom kort se det springa omkring utan vetskapen om sitt tidigare öde.

Moder Natur är en sann konstnär.

Varje gång någon del av naturen väcks till liv igen, kostar det mig kraft som jag behöver fylla på med jämna mellanrum. Detta innebär är att jag i vissa situationer måste ta liv ifrån träd för att själv kunna ta mig vidare i äventyret och gränsen mellan en räddande ängel och en grym lieman är hårfin. Varje gång jag dör, avlider även en del av naturen när jag vaknar upp till liv igen. Därför behöver den naturliga balansen hållas i schack och min egen livskraft ska bibehållas samtidigt.

Skogen är väldigt vacker och jag tycker om att beskåda dess kristallklara sjöar, träden med eldröda höstlöv och solens varma strålar när den vidrör bergens klippiga väggar. Det känns som att kliva in i en harmonisk värld, men ju längre jag tar mig vidare i spelet, desto mörkare blir det. Musiken är atmosfärisk och känns, likt en mysig höstjacka, värmande när jag traskar mig vidare med mina plåtben.

När det kommer till utforskningen av miljöerna upplever jag att kompassen är ganska svårtydd, och dessutom saknas ett begripligt navigationssystem, vilket känns störande då jag ofta springer vilse. Det är hyfsat lätt att hitta vägen i skogen men det blir svårare när jag hamnar i en grotta eller i en av de övergivna fabrikerna, eftersom mörkret gör det besvärligt att se sig omkring. Det hade underlättat med en karta eller en radar, eller varför inte en ficklampa?

Mörkret tätnar och här ser jag sura spöken som vill göra mig illa. Eller är det radioaktiva flugsvärmar?

Stridssystemet upplever jag som ganska fattigt. Jag möter endast två typer av fiender och de gör samma sak; skjuter strålar mot mig som slukar min energi. Det krävs bara ett par salvor för att besegra motståndet och jag hade föredragit lite mer variation i motståndet.

Äventyret förlitar sig på akrobatiska hopp över stup och att jag känner mig ibland som den legendariske friidrottaren Carl Lewis efter ett världsrekordhopp, något som känns riktigt befriande. I några nivåer springer hjälten på en glödande räls som får mitt adrenalin att pumpa när jag gör vansinniga hopp över skrämmande avgrunder. Dessa sekvenser njöt jag allra mest av då det höga tempot satte mina kunskaper med de mekaniska benen på prov.

Det märks tydligt att Valley lånar en del från BioShock-serien, men Blue Isle Studios är tyvärr inte i närheten av Irrational Games klass när det kommer till historieberättandet och det starka persongalleriet. Dock ska det påpekas att jag hade faktiskt trevligt med att utforska en miljö i nöd av hjälp. Om du trivs i Rapture eller Columbia från BioShock-spelen, tycker jag att du ska kolla in den här spännande titeln.