Recension: Valkyria Chronicles Remastered [PS4]

Jag har fortfarande minnen från när jag började spela Valkyria Chronicles på PlayStation 3 för snart åtta år sedan. Aldrig förr hade jag sett ett spel med en sådan fantastisk estetik; en visuell upplevelse som träffade rätt på precis alla punkter. Historien som berättades föll mig också i smaken på ett bitterljuvt sätt där vänskap och hopp blandades med lika delar vansinne, nederlag och förlust.

Nu får äntligen spelare möjligheten att återuppleva äventyret som utspelar sig i en alternativ tidslinje under andra världskriget. Scenen är satt i Europa där det neutrala landet Gallia blir invaderat av det östeuropeiska imperiet, som är på jakt efter Ragnite; en energikälla som driver fordon och har flertalet andra nyttiga användningsområden. Berättelsen startar med att vi får lära känna Welkin, den naturälskande protagonisten som snart finner sig i en sits han inte väntat sig.

Valkyria Chronicles Remastered bjuder på en stor mängd vackra mellanscener, vilka driver berättelsen vidare och även om jag inte alltid uppskattar att sitta och klicka på X för att komma vidare, upptäcker jag att jag ofta stannar kvar i bilderna och filmerna. SEGA använder i detta spel sin grafikmotor CANVAS, både i filmer och spelsessioner, och allting är slående vackert på det visuella planet; allt ser ut som att det är målat i vattenfärg med yttersta omsorg.

Själva spelet består, förutom de vackra animerade avsnitten, av två grundelement; strider och träning eller uppgradering. En kort stund in i upplevelsen, introduceras högkvarteret där jag kan utrusta, träna och uppgradera mina karaktärer. Jag har också möjlighet att välja mina kompanjoner på slagfältet, där en relativt stor vikt läggs på att skapa en grupp som bryr sig om varandra och passar bra ihop, både när det gäller personligheter och färdigheter.

Jag och järngänget (jag är den enda som har mössa på mig)

Det finns olika soldattyper att välja mellan när jag formar min grupp som jag ska ha med mig ut i strid. Spanaren kan springa långt men är ganska klent bestyckad, stormtrupperna är långsammare men betydligt effektivare i eldstrid och pansarsoldaten är förödande effektiv mot mekaniska fordon. Givetvis finns en del stödtrupper som mekaniker och prickskyttar också, och det är viktigt att hitta precis rätt balans inför varje uppdrag.

På slagfältet presenterar Valkyria Chronicles en strategisk sida där jag som spelare har stor påverkan. Även om allt handlar om att placera ut trupper på rätt ställe, vid rätt tidpunkt, styr jag mina karaktärer precis som i vilken tredjepersonsskjutare som helst. Soldaterna kan hoppa över hinder, ducka, gömma sig i högt gräs. De har dock en begränsad räckvidd och kan endast utföra en handling per karaktärsomgång. Beroende på hur många ledare jag har med mig i slaget, får jag olika många omgångar att spela innan det är fiendens tur.

Överlag bjuder spelet på ett enormt djup när det kommer till spelmekaniken och jag som uppskattar att öka karaktärernas nivåer genom att nöta nivåer, finner även i detta spel tillfredsställelse. Förutom uppdragen som driver berättelsen vidare finns dessutom ett läge där jag kan spela om vissa sammandrabbningar gång på gång för att vinna erfarenhetsnivåer och pengar.

Även solen har sina fläckar, och Valkyria Chronicles Remastered visar trots sin uppgraderade grafik i HD-upplösning och uppdateringsfrekvens på 60 bilder per sekund, på en del svagheter. Även om jag älskar historien och sättet att presentera filmerna, tycker jag att de engelska rösterna är på gränsen till patetiska emellanåt. Visserligen spelar jag alltid japanska spel med japanska röster, så för mig är inte detta ett problem, men av det lilla som jag lyssnat på har översättningen varit ganska dålig.

Alicia är illa ute och inte går det att rulla i säkerhet…

Betygssättningen av striderna, alltså det som avgör hur mycket erfarenhetspoäng och pengar jag får, är en annan sak som också kunde ha varit bättre. Här får jag bara högsta betyg om jag klarar uppdragen så fort som möjligt, något som jag upplever kontraproduktivt. I strid har jag lärt mig att jag ska vara vaksam och vänta på rätt tillfälle att attackera – hur fort jag vinner spelar ingen roll. Valkyria Chronicles delar ut framgång enligt en helt annan formel där jag belönas då jag riskerar allt och formligen springer fram mot fienderna och skjuter dem i huvudet. Detta rycker mig ur upplevelsen på ett negativt sätt.

De två nackdelarna till trots kan jag dock inte annat än att formligen älska upplevelsen som jag är mitt uppe i nu. Jag har tagit mig igenom ungefär hälften av den uppgraderade utgåvan och njuter lika mycket idag, som jag gjorde för nästan åtta år sedan. Om du föll för estetiken i animeserien Last Exile och uppskattar strategispel, blandat med en smula action, kan jag inte annat än att rekommendera Valkyria Chronicles Remastered starkt, även om äventyret håller sig på marken. Har du spelat det tidigare och funderar på att återvända, är du mer än välkommen; här finns dessutom extramaterial och en ännu högre svårighetsgrad som väntar på dig.

När Valkyria Chronicles släpptes, var det ett mästerverk utan dess like och i denna förfinade återutgåva, har spelet fått den uppfräschning och de troféer som det förtjänar. Nu hoppas jag bara att de två uppföljarna uppgraderas och släpps i Europa också – jag är redo!