Recension: Valfaris: Mecha Therion [PS4, PS5]

Damm och blodskvätt dalar ner genom luften i ett postapokalyptiskt landskap och tystnaden lägger sig för några sekunder som efter en enorm sammandrabbning. Kameran zoomar in på en ensam överlevare, himlen mörknar stämningsfullt och en kör av metal-gitarrer börjar dåna rytmiskt likt en kupa av förbannade bin.

Överlevaren headbangar på tv-skärmen, och jag headbangar med honom. Vi har precis hittat ett nytt vapen, och nu firar jag och Therion fyndet tillsammans på det enda sätt som passar ett spel av den här kalibern. Lika snabbt som firandet började är det över och vi riktar båda blickarna mot den nya vågen av fiender som närmar sig i horisonten. Jag har spelat Valfaris: Mecha Therion, och nu ska du få läsa om upplevelsen.

Valfaris: Mecha Therion är uppföljaren till det utmärkta plattformsliret Valfaris, ett av 2019:s mest intressanta spel. Det var ett stenhårt och utmanande äventyr i härlig retrodesign som ramades in av ett lika tungt soundtrack komponerat av den gamla Celtic Frost-medlemmen Curt Victor Bryant. Med ett sådant vinnande koncept hade man kunnat föreställa sig att en uppföljare skulle följa samma recept slaviskt, men tji fick vi. Med huvudkaraktären Therion som förare i en allt annat än stryktålig mech-rustning passade utvecklarna Steel Mantis på att testa något nytt, nämligen att göra uppföljaren till ett desto intensivare 2,5-dimensionellt shoot-em-up.

Spelet utspelar sig i samma charmigt grovslipade (men detaljerade) värld som föregångaren, och än en gång är det den fåordiga men handlingskraftiga krigaren Therion som står i centrum. I jakten på sin far, den onda krigsherren Vroll, tvingas jag att slåss mot horder av onda mutanter, ilskna utomjordingar och krigsherrens allierade i jakt på rättvisa, och blodigt blir det. Utrustad med sin mech, en ordentlig arsenal med vapen och annan spännande utrustning är Therion redo att ta sig an uppgiften, men frågan är om vi spelare är det?

Spelet är nämligen väldigt utmanande, men på ett så balanserat sätt att det inte går annat än att imponeras. Upplägget är enkelt men effektivt: för att försvara mig mot de mängder av antagonister som färdas mot mig har jag tre sorters vapen, och de kräver ett bra samspel för att vara effektiva. Therions huvudsakliga vapen är hans gevär som lätt förintar det mesta som vågar sticka in sin rymdnäsa i tv-skärmen. Det finns ett helt gäng olika gevär, och alla är olika effektiva i olika situationer. Det de har gemensamt är att de drivs av energi, och när den är slut går det förvisso fortfarande att skjuta, men med betydligt svagare resultat.

För att ladda upp energin behövs inte ammunition eller något sånt trams, utan näringen från ihjälslagna motståndare. Där kommer närstridsvapnen väl till pass, och med dem bankar Therion sina fiender gula och blå med stor effektivitet. Med allt från svärd till futuristiska yxor och slagkraftiga klubbor till mitt förfogande finns det att leka med, och som grädde på moset funkar de utmärkt att slå undan såväl fientliga projektiler som närstridsattacker. Med energin som samlas in kan jag utöver att ladda mina gevär även fylla på Therions tredje vapenkategori, vilka fungerar som ett understöd när fienderna blir lite väl många på skärmen. Med ett snabbt knapptryck kan jag avfyra allt från små missil-liknande svärd, elektromagnetiska laddningar, bomber och annat smått och gott för att få lite andrum.

Vapenarsenalen är en av spelets höjdpunkter, dels för att vapnen är så perfekt balanserade och roliga att använda, men även för att det inte är helt självklart att jag kommer att hitta eller ens hinna uppgradera samtliga. Dels finns vissa av dem gömda i diskreta avkrokar av nivåerna, dels så kräver de en hel del resurser för att uppgradera till högre nivåer. Med uppgraderingar kommer spännande förändringar, så det är värt att besegra så många fiender som möjligt för att maximera inkomsten. För att komma över en viss nivå av uppgraderingar krävs det dessutom att jag hittar material som finns gömt lite här och var i nivåerna, ett faktum som ytterligare ökar spelets återspelningsvärde.

Precis som miljöerna kommer spelets fiender i alla färger och former. Tillsammans med utbudet av utrustning blir variationen rik och pulsen hög då jag rensar skärmen från spelets skurkar och deras ledare. Bossarna varierar i utmaning, men medan de tidigaste många gånger går att besegra på första försöket kommer andra där jag snabbt tappar räkningen på hur många gånger jag åker på stryk. Vid de tillfällena gör jag en snabb översikt av min utrustning, klurar på om jag kan göra något annorlunda och ger mig in i striden än en gång.

Valfaris: Mecha Therion är en relativt kort och intensiv upplevelse, men utöver ett tvåspelarläge finns det inte mycket mer att önska av ett spel i den här genren. Precis som sin föregångare är det en upplevelse som charmar med sin visuella stil och tunga soundtrack, och underhåller med uttrycksfull och bombastisk action. Gillar man shoot-em-ups och bullet hell-spel är det här en given titel om man frågar mig, och det tycker jag definitivt att man ska göra.