Recension: UnMetal [PS4]

Många av oss spelare är nostalgiker. Vi har mängder av minnen från forna dagar om spel vi har tagit oss an och det är förhoppningsvis de positiva minnena som har lämnat störst avtryck. Skaparen bakom UnMetal har särskilt fina minnen från de tidiga titlarna i spelserien Metal Gear, och med dessa i åtanke har han skapat en humoristisk hyllning av inte bara de spelen, utan även mycket annat som 80- och det tidiga 90-talet hade att bjuda på.

För mig är det alltid spännande att ta mig an den här sortens spel, framförallt eftersom jag tycker det är intressant att se hur utvecklare väljer att tolka gamla spel och genrer med all dess enkelhet, brister och eventuellt föråldrade designval. Vill man göra det så tidsenligt som möjligt eller nöjer man sig med en känsla av retro som huvudsakligen bygger på enkel grafik och sparsam ljudbild? Med UnMetal har man valt att göra det väldigt gammaldags på många vis, men på ett elegant och strömlinjeformat sätt som gör att det fortfarande känns som ett modernt spel.

Spelet utspelar sig under tre olika tidpunkter som alla simultant berättar om karaktären Jesse Fox upplevelse av en incident han har varit med om. Hans berättelse börjar med att han som oskyldigt anklagad för ett brott sätts i fångenskap hos en fientlig militär organisation. Efter mångt och mycket lyckas han fly hem i en helikopter bara för att snart bli fångad och anklagad för att vara spion. Men är han en ondskans lakej, en hjälte eller bara en civilperson på fel plats vid fel tillfälle? Det får jag som spelare hjälpa till att klura ut genom att guida honom igenom den fientliga militärbasen, prata mig igenom förhör med den amerikanska militären och höra honom förklara allt för sin flickvän i efterhand.

Som nämnt tidigare är den huvudsakliga inspirationskällan för titeln Metal Gear, och då framförallt de riktigt gamla spelen i serien. Huvuddelen av spelet utspelar sig under flykten från den gigantiska militärbasen. Genom att smyga, skjuta, utforska och snacka mig ut ur situationer jobbar jag mig igenom de olika områdena för att slutligen få hela förklaringen till händelsen. Jesse kan hitta föremål, kombinera dem och på så vis få tillgång till nya vapen, läkemedel och annan utrustning. Han har även tillgång till uppgraderingar som jag låser upp genom att samla på mig erfarenhetspoäng.

När det kommer till spelets dialog lånas det hejvilt från diverse actionfilmer, men jag upplever mig även skönja humoristisk inspiration från spel som exempelvis The Secret of Monkey Island och liknande peka-klicka-spel från det tidiga 90-talet. Kanske inte rent textmässigt, men i sättet det levereras på. Utseendemässigt är Jesse Fox nämligen en Solid Snake-kopia av rang, men i motsats till Snake är han inte alltid helt hundra på vad han håller på med, något som resulterar i många roliga och dråpliga situationer när jag försöker ta mig igenom alla knipor jag hamnar i. Eftersom Jessie återberättar allting får jag ofta vara med och bestämma vad han ska säga, vilket så gott som alltid slutar med att jag skrattar högt när mina ”smarta” val leder till något helt annat än jag anade.

Det är svårt att förmedla humorn och fyndigheten som genomsyrar UnMetal i ett textformat som det här, men många gånger under min genomspelning njuter jag av hur man har spexat till ett till synes enkelt äventyrsspel med så lätta men klyftiga lösningar. Vid ett minnesvärt tillfälle ska jag exempelvis smyga igenom ett område fullt med sovande vakthundar. Varje gång jag försöker så ringer Jessies comradio, kalabalik uppstår och jag dör illa kvickt. Hur löser man ett sånt pussel? Jo, jag ringer tillbaka och ber personen att ge tusan i att ringa medan jag smyger genom ett rum fullt med sovande hundar!

Det var längesen jag skrattade åt ett spel på samma sätt som med UnMetal, men det är inte allt. Utöver att vara fullpackat med löjlig humor bjuder det på en stabil retroupplevelse som ständigt provar på olika grepp för att höja min upplevelse, utmana mig och hitta nya vägar att underhålla. Eftersom mycket av spelets slagkraft kommer genom humorn kanske det inte kommer att tilltala alla, men för mig är det definitivt ett av årets roligaste överraskningar.