Recension: Unknown 9: Awakening [PS5, PS4]

Jag skulle generellt sett kalla mig ett fan av mestadels linjära, berättelsedrivna enspelarupplevelser och det är precis vad Unknown 9: Awakening erbjuder. Du iklär dig rollen som den indiska flickan Haroona som har mystiska förmågor att beröra och samla kraft från ett veck i verkligheten. Det är ett slags magiska förmågor men som ändå förankras i vetenskap. Händelserna utspelas under 1920-talet vilket begränsar de teknologiska hjälpmedlen även om det är de mystiska som väger tyngre.

Haroona dras in i en maktkamp mellan två organisationer som känner till det parallella universumet och vill nyttja krafterna för egen vinning respektive att hjälpa världen.

Spelet är i grund och botten ett actionäventyr med strider, pussel och utforskning som de största spelmekaniska inslagen. Utforskningen känns tämligen valfri bortsett från anomalier du hittar, som är valutan för att köpa nya specialförmågor. I övrigt handlar det bara om samlarobjekt som låser upp lite bakgrundinformation och kan ge troféer.

Pusslen är överlag enkla och förhållandevis få till antalet. I många fall är målet att rotera statyer så att en stråle träffar en låsmekanism, och på några ställen finns samma typ av pussel på en dörr fast i tvådimensionell tappning. Jag känner ett sting av besvikelse då pusslen känns torftiga och i min mening hade spelet lyft om det hade funnits både fler pusseltyper och fler tankenötter överlag.

Striderna har en väldigt central roll i Unknown 9, till den grad att jag anser att det överutnyttjas. Under spelets gång introduceras några nya fiendetyper och när du låser upp specialförmågor ökar variation i striderna något, men överlag känner jag oftast ”åh nej, en strid till”. Tyvärr är bossfajterna få till antalet och inte särskilt unika. Jag använder samma taktik som i vanliga strider, men mot en ensam motståndare som har mycket mer liv. Den förmåga som känns unik är den där du tar över en motståndare, kan springa och placera densamme strategiskt och genomföra en attack på sina egna. Senare i spelet får du möjlighet att göra det i serie, och kan få till roliga och kraftfulla kombinationer genom att samla en grupp motståndare och exempelvis skjuta på något explosivt i omgivningen.

Rent tekniskt finns det mer att önska och särskilt grafiken sticker ut negativt. Både karaktärsmodeller och texturer känns föråldrade och får mig att tänka på PlayStation 3-generationen. Fysikmotorn beter sig konstigt och Haroonas mantel och hår flyger och flänger som att det inte finns någon gravitation. Vid några tillfällen sjunker bildfrekvensen så pass mycket att animeringarna ser ut som en serie stillbilder. Jag springer dessutom på ett par buggar där jag fastnar i omgivningen och måste ladda om från senaste kontrollpunkten.

Berättelsen är spelets absolut vassaste kort och både världen, karaktärerna och själva sagan är det som får mig att återvända och vilja se slutet. Spelvärlden är genuint intressant och det byggs upp en mytologi kring en grupp allsmäktiga varelser som försökt hålla balans i tusentals år. Tempot sjunker något mot slutet och den sista delen dras ut lite för länge, och borde ha kortats ner för att bjuda på en tajtare spelupplevelse .Jag skulle dock gärna se fler spel i den här världen, men då kanske i en annan genre som kanske en visuell roman eller ett peka och klicka-äventyr.

Unknown 9: Awakening har något och jag önskar att utvecklarna hade fått finputsa det lite längre. Om spelet hade optimerats mer, fått lite fler buggfixar implementerade och sett över tempot och fördelningen av strider mellan kapitlen så hade det varit ett betydligt bättre spel. I sin nuvarande form känns den redan som nytt aningen föråldrat och lämnar mig med en önskan om mer.