Recension: Undungeon [PS4]

Den bibliska historien om Noak, mannen som byggde en ark, fyllde den med djur och undkom syndafloden har säkert många fått höra om under ett eller flera sammanhang. Frågan är om lika många har hört talas om härolden som reste runt i postapokalyptiska dimensioner med målet att förena dem alla till en enda plats. Om inte så har jag en berättelse att förtälja för dig. I Undungeon får du nämligen uppleva det här och lite till i ett äventyr som blandar både genrer och teman hejvilt.

Det är inte helt lätt att förklara Undungeons ganska omfattande handling, men jag får tidigt klart för mig att det här är ett spel med många drag från den gamla skolans rollspel. Grafikstilen får mig att tänka på 90-talets spelvåg där man blandade framförallt äventyrsspelets utforskande med rollspelens system för erfarenhetspoäng och karaktärsutveckling. Det finns många textbaserade dialogrutor och även om dessa stundvis känns lite väl tunga gillar jag ändå hur man på det här sättet fyller världen med information och en bakgrund som jag annars inte hade fått.

Som den nästintill gudomliga varelsen Void (som mestadels går under sin titel ”Härolden”) har jag anlänt till en planet som genom en incident har splittrats i flera dimensioner. Olika folkslag kämpar för sin överlevnad i dimensionernas varierande klimat och det är långt ifrån alla som vill ha med en kringresande gudomlighet att göra. Det ursprungliga målet är att genom en invecklad process synkronisera de olika dimensionerna, förvalta efterdyningarna av katastrofen och forma dimensionernas öden. Men det för såklart med sig en hel del frågetecken. Hur ska det gå till, hur blir det med alla invånarna och så vidare. Allt detta och mängder med sidouppdrag tar jag mig an allt eftersom jag utforskar kartorna som spelet utspelar sig på.

Med en interdimensionell bas som utgångspunkt tar jag mig till de olika platserna jag behöver besöka. Då och då träffar jag karaktärer som kan hjälpa mig med mitt uppdrag, och vissa av dem väljer smidigt nog att bosätta sig i basen för att stötta mig med diverse serviceområden kopplade till min utrustning, förmågor och så vidare. När jag är klar i basen bestämmer jag helt sonika vart jag vill åka, tar ett skutt in i portalen och landar på en övergripande karta. På den kan jag navigera mig fram till dimensionens olika områden men även springa på allt från banditer till köpmän, och annat spännande. Tiden förflyter under mina utflykter, så det gäller att hålla koll på vilka uppdrag som har tidsgränser och liknande för att inte missa något.

Inne på ett område dyker det ofta upp monster, banditer eller andra individer vars högsta önskan är att besegra mig. Här dyker spelets första egentliga svaghet upp i form av ett någorlunda ojämnt stridssystem. Härolden gör framförallt skada med närstridsattacker, men kan även utrusta sig med ett stort utbud av olika kastknivar och handgranater. Dessa är underhållande att använda men det blir svårt att känna sig riktigt effektiv när förmågan att sikta är begränsad till rena ögonmått från spelarens sida. Någon sorts låsning på motståndare eller slowmotion-effekt för att underlätta siktet hade gjort det hela betydligt smidigare. Liknande problematik återfinns med de anhängare man kan anställa för lite extra support, men där handlar det om bristen på kontroll över själva anhängarna vilket gör att de dör lite för lätt när motståndet är hårt.

Trots problematiken med sikte och bångstyriga anhängare har jag roligt när jag ger mig på rymdbusar och monster i de labyrintliknande landskapen. Framförallt genom variationen i utrustning och motstånd, men även på grund av den narrativa kontexten som ofta motiverar striderna. En annan dragkraft är det intressanta upplägget för hur jag förbättrar min karaktärs egenskaper. Härolden är en flexibel individ, så pass att han kan byta ut sina egna organ för att bli starkare och bättre. Man känner sig lite morbid när man efter en strid plockar upp diverse organ från sina fallna motståndare, men det är svårt att inte fnissa lite åt det hela när man sedan kan använda dem för att exempelvis göra sin hjärna större.

Undungeon är ett intressant spel på flera vis och jag kan föreställa mig att utvecklarna har haft en stor vision för sitt projekt. Mycket ur den där visionen kanske inte blev riktigt som de tänkte sig, men i det stora hela är det svårt att inte uppskatta hantverket, den humoristiska handlingen och det galna upplägget som gör det här spelet till en spännande upplevelse.