Recension: Uncharted: Legacy of Thieves Collection [PS5]

Några år har gått sedan vi fick utforska de spännande miljöerna i Uncharted 4: A Thief’s End (10/10) och det tätt följande sidospåret Uncharted: The Lost Legacy (8/10). Båda spelen gick väl hem hos redaktionen när de ursprungligen släpptes 2016 respektive 2017. Det blev därmed en spännande nyhet att få veta att de skulle släppas på nytt som Uncharted: Legacy of Thieves Collection, den här gången anpassade efter PS5:ans kapacitet. För mig blev det dessutom lite extra spännande eftersom jag inte hade spelat igenom The Lost Legacy tidigare.

A Thief’s End var på många vis ett sätt att knyta ihop säcken när det kom till huvudrollen Nathan Drakes berättelse i spelserien. Innan säcken slöts helt slank dock The Lost Legacy ut, ett spel (officiellt en expansion) som förvisso inte handlar om Nate, men som ändå fungerar som något av en fristående sidoberättelse svagt kopplad till föregångaren. Att släppa dem i ett och samma paket känns därför som en självklarhet.

Trots att hela spelserien är narrativt driven så är A Thief’s End den del i serien som verkligen sticker ut när det kommer till handlingen. Medan de andra i mångt och mycket följer en Indiana Jones-aktig tråd, hamnar nämnda spel på ett betydligt mer personligt plan. Dels kring Nathans förhållande till sin livspartner Helena och deras gemensamma äventyrande, men även kring hans relation till sin bror Sam och deras bakgrund. I The Lost Legacy blir handlingen betydligt tunnare, men den är ändå intressant eftersom den ger två av spelseriens återkommande karaktärer (Chloe Frazier och Nadine Ross) en chans att stå i rampljuset.

I vanlig ordning bjuder spelen på fantastiskt designade miljöer som verkligen kräver att man stannar upp för att beundra dem. Det är i spel som dessa som konsolens inbyggda skärmdumpsfunktion verkligen kommer till nytta, och efter att ha stannat upp hundratals gånger för att fotografera bakgrunden har jag i princip byggt upp ett helt fotoalbum över min resa. Att det nu är ännu snyggare på min PS5:a är en bonus! Mycket av spelets upplägg kretsar kring att hoppa, klättra och svinga sig runt bland de här miljöerna, och jag avverkar område efter område utan större problem.

Precis som med de andra titlarna i serien kan jag personligen tycka att klättrandet blir lite enformigt efter ett tag, och efter att ha ”tagit tag i en trasig kant – fallit mot min undergång – lyckats få tag i en ny kant i sista stund” tvåhundrasjuttioelva gånger känns knepet gammalt. Som tur är varvas det med andra inslag som lägger fokus på annat håll. Dels är det utforskande av stora ytor, oftast med bil eller andra fordon som ger mig relativt fri tillgång till spelens olika sidospår. Det finns även olika pusselmoment som varierar från att vara barnsligt lätta till relativt kluriga, och välskrivna dialoger som likt ett ess i rockärmen hjälper till att fylla ut de stunder som riskerar att bli utdragna.

Då och då springer jag på en annan av Uncharted-seriens återkommande inslag, nämligen bovar, rebeller, legosoldater och andra bråkmakare som inte tvekar en sekund på att sätta stopp för mina klätterapa-fasoner. Vid många tillfällen får jag chansen att smyga mig på dem och undvika en eldstrid, men oftast blir jag upptäckt halvvägs igenom och tvingas dra fram mina skjutjärn. Jag uppskattar slit-och-släng-upplägget som gör att jag nästan alltid har ont om ammunition och tvingas plocka upp nya vapen som mina motståndare tappar efter sig. Det gör sig bra i kombination med resterande upplägg som kräver att jag ofta förflyttar mig för att undvika att bli omringad eller hamna i en situation som jag inte kan fly ur om jag skulle behöva det.

Alla nämnda inslag ovan är relativt starka i sin egen rätt, men det är när de kombineras i långa flykt- eller jaktscener som spelen verkligen visar att de är actionspel av rang. Med musik och grafik som imponerar, handling som sveper med en och ett stabilt upplägg kan man inte annat än längta efter fler spel i den här serien. Uncharted: Legacy of Thieves Collection får underhålla tills dess.