Recension: Uncharted: The Legacy of Thieves Collection [PC]

Ända sedan PlayStation 3-tiden har Nathan Drake varit en viktig karaktär som har förknippats med Sonys plattform och de enorma framgångar som utvecklarna Naughty Dog har haft sedan dess. Det är därför ett ganska stort steg i Sonys PC-satsning när Uncharted-serien för första gången träder in på en annan plattform.

Tidigare i år fick alla PlayStation 5-ägare avnjuta de uppsnofsade versionerna av Uncharted 4: A Thief’s End (10/10) och Uncharted: Lost Legacy, och det är precis denna samling som nu även släpps till PC. Kanske är det lite märkligt att börja i denna ände, men troligtvis är det dessa spel som krävde minst jobb att porta över också. I vanlig ordning kommer min PC-recension att handla mer om de tekniska aspekterna och mindre om själva spelen, men lyckligtvis kan du läsa Jonnys utmärkta sammanfattning av PS5-versionen här.

En av de första sakerna jag märker när jag startar upp respektive spel är att de utför en shader-kompilering i huvudmenyn. Detta har varit ett frekvent problem på senare tid för PC-portningar, där prestandan plötsligt dyker som en sten för att spelet i realtid måste beräkna varje nytt objekt eller effekt när de visas för första gången. Detta uppstår väldigt sällan på konsoler eftersom de alla har samma hårdvarukonfiguration, och därför kan kompileringen utföras i förväg. På PC är det dock knepigare med den uppsjö av olika kombinationer av hårdvara som är möjlig. För att kringgå detta kan man då, som portningsstudion Iron Galaxy har gjort i detta fall, kompilera allt vid första uppstart. Det tar en liten stund att genomföra processen, men det är det å andra sidan värt för att slippa ojämn prestanda.

På tal om prestanda finns det glädjande nog stöd för både DLSS och FSR 2.0 som rekonstruktionsteknik, vilket gör att det inte spelar någon roll vilket märke ditt grafikkort har. DLSS-implementeringen är dessutom riktigt bra, och med mitt RTX 3090-kort har jag inga problem att maxa ut detaljerna och upplösningen i spelet och ändå ligga tryggt runt 80-90 bildrutor per sekund. Det finns ett läge för hög bildfrekvens även i PS5-versionen som har liknande prestanda, men skillnaden är där att upplösningen då istället ställs till 1080p. PC-versionen bjuder därför på betydligt bättre skärpa, vilket gör mycket för de underbart detaljerade miljöerna.

När det handlar om själva detaljinställningarna är det dock ganska sparsamt med saker du kan ändra på, och det finns därför inte speciellt mycket som gör att denna portning sticker ut jämfört med konsolversionen. Fler valmöjligheter skulle även ge dig friheten att finjustera inställningarna för att optimera prestandan lite, om du skulle ha äldre hårdvara som inte riktigt hänger med längre.

Det utmärkta fotoläget från PS5-versionerna hänger förstås med också, men med en lite udda variant. Om du inte använder HDR på din PC kommer du att få ut vanliga .png-filer, precis som PlayStation 5 hanterar det, men om du aktiverar HDR blir det lite mer komplext. Spelet sparar då skärmbilderna i gigantiska .exr-filer för att kunna bibehålla färgdjupet, vilket förstås är bra om du vill redigera dem i Photoshop eller dylikt. Det är dock inte lika roligt om du snabbt vill dela en av bilderna via sociala medier, då i princip inga standardappar kan hantera formatet, eller för den delen vill hantera filer på över 50 MB. Ett lite märkligt beslut som jag gärna skulle se möjligheten att stänga av.

Som jag nämnde tidigare är det lite synd att originaltrilogin lyser med sin frånvaro, men om du inte har kastat dig in i denna spelserie än kan du åtminstone glädja dig åt att du kommer att kunna spela två av de starkaste delarna från serien. Jag skulle gärna vilja se lite fler grafiska inställningar implementerade för att krama ut det lilla extra som en mer kraftfull plattform kan erbjuda. Överlag är det dock en helt klart solid portning som erbjuder två av de mest visuellt imponerande spelen från PlayStation-plattformen till PC-spelare som har varit nyfikna.