Recension: Turrican Flashback [PS4]

Mängden tålamod som krävs för att ta sig igenom spel har minst sagt minskat med åren. Som liten parvel lyckades jag klara spel som Gradius och Castlevania på ren envishet, trots fler dödsfall och Game Over-skärmar än jag troligtvis hade lärt mig räkna till. Om ett spel skulle vara lika svårt idag behövs definitivt något extra för att jag inte ska ge upp direkt, såsom smarta kontrollpunkter eller fördelar som följer med till nästa försök.

Den sidskrollande actionserien Turrican lider av exakt samma oförlåtande svårighetsgrad. Det är tydligt att 90-talsserien har Contra, Metroid och ond bråd död som största inspirationskällor, och extraliven förbrukas i samma rasande tempo som i arkadspel från samma era. Lyckligtvis innehåller samlingen Turrican Flashback smidiga tillbakaspolningsfunktioner och möjligheten att spara var som helst. När olyckan är framme kan jag lätt hoppa tillbaka några sekunder och försöka igen.

För att samla troféer måste dock dessa bekvämligheter stängas av. Efter att ha förlorat alla mina liv inom loppet av några sekunder ett par banor in i äventyret, inser jag att troféer är en alldeles för liten morot för att jag ska orka ta mig igenom dessa tortyrkammare utan hjälpmedel.

Först ut i samlingens är Turrican, som baseras på den audiovisuellt överlägsna Amiga-versionen istället för originalet till Commodore 64. Spelets skapare, Manfred Trenz, skäms inte för att låna från andra titlar (The Giana Sisters hälsar). Bland annat har möjligheten att krympa ihop sig till en liten boll plagierats rakt av från Metroid. Överlag är spelet ganska obalanserat och spretigt, men har definitivt potential.

Denna potential utvecklas snabbt till samlingens höjdpunkt Turrican II: The Final Fight, vilket först släpptes till Commodore Amiga. Bortsett från ännu elakare svårighetsgrad och fler billiga dödsfall är uppföljaren rätt underhållande. Det sparas definitivt inte på krutet, och några sekunder in i äventyret ser allt ut som värsta fyrverkeri-showen när laserkanoner, granater och kulsprutor avfyras åt alla tänkbara håll.

Bandesignen är ganska öppen med många sidospår i jakten på extraliv och starkare vapen. Klart roligast blir det när jag hittar ett rymdskepp, och spelet plötsligt förvandlas till en rymdskjutare med riktigt kreativ bandesign.

Mega Turrican, från konsolen Mega Drive, är ett mer linjärt äventyr där protagonisten utrustats med en änterhake i sann Bionic Commando-stil. Tyvärr är denna irriterande att använda och banorna känns anonyma och färglösa. Bosstriderna är dock väldigt välgjorda och roligare än innan.

Super Turrican, som släpptes till Super Nintendo, blandar element från de andra spelen hej vilt. Jag får känslan av att spelet kastades in i samlingen i sista sekund, då det kraschat flera gånger för mig, samt att inga troféer kopplats till denna del.

Spelen ser imponerande bra ut för sin tid och bjuder på rivig, ikonisk musik från Chris Hülsbeck. Dessvärre är det barskrapat på extramaterial och det finns spel i serien som inte inkluderats i samlingen. Att det inte går att sikta diagonalt utan att stå still i sann Resident Evil-dumhet, bromsar dessutom tempot abrupt alldeles för ofta.

Största problemet är dock att upplevelsen är så otroligt tålamodskrävande. Utan hjälpmedlen skulle jag aldrig orka ta mig igenom denna kaskad av blixtsnabba dödsfall och frustrerande utmaningar. Men att ständigt spola tillbaka eller ladda sparpunkter tar udden av helhetsupplevelsen.

Kanske är det för att jag saknar en nostalgisk koppling till serien, men i mina ögon är Turrican långt ifrån lika polerat som mina favoriter i samma genre. Plocka hellre upp klassikern Contra III: The Alien Wars (Super Probotector: Alien Rebels) eller fjolårets Huntdown om du är ute efter pixelperfekt action.