Recension: Turbo Overkill [PS4, PS5]

Termen ”boomer shooter” har med tiden blivit mer och mer populär i beskrivandet av förstapersonsskjutare som använder sig av estetik från senare halvan av 90-talet. Det är inte ett nytt koncept i sig, utan har funnits ett bra tag på PC nu, men fler och fler av dessa spel börjar glädjande nog även leta sig till konsoler.

Turbo Overkill släpptes ursprungligen till PC under 2023, men nu har denna högoktaniga och härligt överdrivna cyberpunk-berättelse även nått konsolmarknaden. Eller ja, ”berättelse” kanske är något av en överdrift i sig, utan det handlar mest om att avverka horder av fiender i blixtrande högt tempo.

Du tar dig an rollen som Johnny Turbo, som i spelet beskrivs som hälften människa och hälften maskin. Mycket riktigt består vissa delar av din kropp av implantat som hjälper dig att bekämpa fiender, som exempel den praktiska motorsågen som går att fälla ut ur ditt högerben. Du kan därför glidtackla runt på banorna som en blodtörstig fotbollsspelare och klyva allt i din väg, som en väldigt effektiv mördarmaskin. Du behöver vara försiktig ibland dock, för det är väldigt enkelt att glida över plattformkanter eller in i exploderande tunnor med förutsägbara konsekvenser.

Motorsågen är dock inte det enda verktyget i din mördarlåda, utan det finns förstås en hel rad olika typer av skjutvapen också. Allt från dubbla pistoler och hagelbrakare till en maffig kombination av gatling gun och eldkastare fyller sina roller mot olika typer av fiender och det känns ofta riktigt tillfredsställande att sprinta sig genom nivåer i vad som känns nära ljudvallen medan jag samtidigt tömmer mina vapen på ständigt anstormande fiendehorder. För att ackompanjera dessa actionsekvenser pumpar det hela tiden en blandning av härliga synthwave-dängor och distade gitarrer för att ytterligare höja pulsen i spelupplevelsen.

Den visuella stilen håller sig till det avskalade som är typisk för denna subgenre, men känns lite ojämn rent kvalitetsmässigt. Vissa nivåer kan vara riktigt vackra neondränkta upplevelser medan det finns långa sjok av monotona korridorer eller lagerbyggnader. Ofta distraheras jag dock av utmanande strider när dessa skavanker visar sig, men när jag fienderna är avverkade och jag springer runt och fyller på min hälsa och ammunition blir det ändå ganska tydligt.

En av de största hörnstenarna i spelet är ändå själva tonen i berättandet och actionsekvenserna. Det finns alltid en skämtsam attityd, fast utan att bli en flamsig kavalkad av referenser, och det är en balansgång som många har försökt sig på utan framgång. Det finns ett flertal referenser till klassiska actionfilmer från 80- och 90-talen och när dessa paras ihop med en gnutta humor och parodi på välkända troper skapas en ganska härlig stämning.

Även efter du har blåst igenom alla nivåer med motorsågen i högsta hugg kommer du att finna gott om anledningar att återvända. Det finns en hel del prylar att samla på sig och hemliga nivåer att låsa upp, och om du känner dig riktigt sugen på utmaning finns det en rad olika sätt att göra spelet svårare. Redan på standardnivån känner jag att jag behöver kämpa emellanåt, men jag känner samtidigt att jag blir bättre för varje försök också. Sen var det ju några år sedan jag kunde hävda att jag hade reflexerna för att kunna bli riktigt bra i en förstapersonsskjutare med så här högt tempo…

Turbo Overkill har överlag träffat rätt på väldigt många nostalgipunkter som krävs för att lyckas med en så kallad ”boomer shooter”. Spelet bjuder på en hel del omväxling när det gäller fiender och vapen, men lämnar lite att önska när det kommer till nivådesign emellanåt. Det är ett spel som, liksom berg- och dalbanor, funkar väldigt bra i mindre doser med en paus mellan turerna. Men när jag är på toppen av krönet och ser vad som väntar bjuder spelet på högkvalitativ action nästan varje gång.