Recension: Trinity Fusion [PS5, PS4]

Hemplaneten i Trinity Fusion är i kaos. Mänskligheten utvecklade maskiner som hjälp och hittade ett sätt att utnyttja ett multiversum att dela upp planeten i fyra olika dimensioner för de olika samhällsklasserna. Maskinerna blev medvetna om sin egen existens och utgör nu arten Ewer som försöker ta fullständig kontroll. Du axlar rollen som Maya, en individ som har tre alter egon från de andra dimensionerna. Maya blir en sorts guide medan de andra inkarnationerna är de som gör jobbet.

Trinity Fusion är ett metroidvania-spel med roguelike-inslag, med andra ord ett sidscrollande plattformsäventyr där det finns låsta vägar som kräver speciella färdigheter eller egenskaper för att komma fram.

Till en början är bara en av karaktärerna upplåst och du får börja med att utforska den underjordiska arbetardimensionen. Banorna är procedurellt genererade och varje spelomgång är unik. Jag imponeras över hur välkomponerade banorna ändå är; det finns alltid hemligheter och vägar som kräver både observationsförmåga och ibland kombinationer av färdigheter för att nå dit.

Striderna är mångfacetterade där du i grund och botten har ett närstridsvapen, ett specialvapen och en dash som gör dig osårbar för en stund. Specialvapnen är unika för de tre olika karaktärerna där en är mer lik olika elementarmagier, en har tunga närstridsvapen och en har olika eldvapen. Jag föredrar de sistnämnda och allra helst ett raketgevär eller prickskyttegevär som kan göra rejält med skada på långt håll när det behövs. Striderna blir ofta lite av en dans, där jag går in i närstrid slår ett par attacker, dashar igenom fienderna och försöker få in ett par smällar i ryggen innan de vänder sig om eller gör sig redo för nästa anfall.

Det finns ett stort antal förmågor att hitta under varje spelomgång. Det påminner lite om Hades såtillvida att förmågorna är uppdelade i olika kategorier och där det finns synergier och kombinationer som är osedvanligt vassa. Röda förmågor har med din skada att göra, medan ljusblåa påverkar din dash och gröna dina livspoäng. Ett exempel på en favoritkombination är en röd förmåga som ger 30% mer balans-skada och en gul förmåga som ger automatiska kritiska träffar på fiender som är ur balans. Sen försöker jag bygga på så att kritiska träffar helar mig, att jag alltid träffar kritiskt i ryggen och helt plötsligt har jag hittat en kombination som tar mig till bossen och kanske även förbi den.

Var och en av de tre huvudpersonerna har också en unik traverseringsförmåga i form av teleportering, gripklo och en speciell dash. Det som sticker ut allra mest som en nyskapande faktor i spelet är att du kan slå ihop två av figurerna och då få båda deras specialvapen och traverseringsförmåga. Dessutom ändras utseendet att vara en mix av dem.

I sann roguelike-anda så finns det två olika valutor som används i spelets nav mellan spelomgångarna för att låsa upp passiva fördelar som exempelvis fler livspoäng eller att vakna till liv med 30% hälsa den första gången du dör. Kostnaderna ökar successivt och i början kan du göra någon enstaka upplåsning efter en spelomgång, men en bit in blir du tvungen att samla. En intressant grej är också att många kistor innehåller en sak du kan ha nytta av i innevarande omgång eller så får du valuta för permanenta saker och valet måste göras där och då.

Sammantaget så finns det inte jättemånga banor, men eftersom de har ny layout varje spelomgång och den enorma variationen i fusionen av karaktärer och de stora mängden uppgraderingar så känns varje omgång annorlunda och utmanande. Varje gång jag dör känner jag direkt att jag gjort framsteg och vill påbörja en omgång till. Det där framgångsreceptet i loopspel som Hades (10/10) och Dead Cells (9/10) finns här och jag får både endorfinkickar samt att min nyfikenhet kring utforskandet tillfredsställs. Det här är inte bara bra, det är väldigt bra.